En resa

2. Första dagen i sadeln

Med klockan ställd på 06:30 blev vi synnerligen förvånade när vi vaknade upp med solen högt på himlen. Det visade sig att våra spända nerver inte brydde sig om att vakna med tuppen utan prioriterade att vi skulle få några timmars välbehövd sömn istället.

Vi hade båda två somnat med en klump i magen på grund av det vobblande hjulet på Elofs cykel. Efter att ha väckt våra trötta hjärnor med vars en kopp marockanskt kaffe var det bara att ta tjuren vid hornen och plocka fram verktygslådan igen. När vi inte fick några resultat på egen propeller såg vi bara en utväg. Cykelgurun. Mannen med Svaren. Ni vet vem jag menar! Anders Jansson, förstås! Ägaren av Veloform i Göteborg där våra stålhästar kommer ifrån. Vad Anders inte vet om cyklar (och pipor för den delen) är inte värt att veta! Vi kan gå i god för att det är något speciellt med att rulla ut sitt alldeles egna custombygge från den lilla butiken på Kustgatan 15. På Veloform köper man inte bara en cykel, utan en upplevelse! Efter lite smskontakt mellan Beni Mellal och Göteborg hade vi fått många kloka råd och efter ytterligare lite meckande på hotellrummet blev det till slut rätt! Med bra humör och en extra kopp kaffe satte vi oss i sadeln och började trampa!
Vad som väntade när vi kommit ut ur stan var många timmars uppförsbacke, något som jag aldrig upplevt förut. Till en början gick det rätt bra och vi trampade på i högt tempo, men för varje hörn vi rundade kändes det som att bergspassets topp bara kom längre och längre bort. Vägbeskrivningen vi fått till bergets fot resulterade i en rejäl omväg som redan tömt en del av energireserverna. Det var fantastiskt och fruktansvärt på samma gång och till slut eskalerade humörsvängningarna till den grad att Elof började tro att jag var bipolär! Det var en väldigt märklig situation att befinna sig i. Att på en och samma gång beskåda natur som var vackrare och mäktigare än något annat jag tidigare sett, och samtidigt vara mer utmattad än någonsin. När solen började krypa ner mot horisonten fanns det inte på kartan att vila eller ta det lite lugnare, på ena sidan lutade bergsväggen 90° upp och på den andra 90° ner. Detta gjorde det problematiskt att hitta en bra tältplats. Hela min kropp skrek åt mig att sluta när jag långsamt traskade på uppåt, utan vetskapen om när vi skulle nå bergspassets topp. Vad som gjorde det hela ännu värre var att Elof såg helt opåverkad ut och snarare gick och smålog medan jag själv upplevde det som en kamp på liv och död. Men tillslut vände det, vilken lättnad! Sen var det ner. Ner, ner, ner, och den sträckan jag kämpat och svettats och gråtit för i timmar tidigare var avklarad på några minuter. Allt det arga och trötta blåste bort med luftmotståndet när vi susade nerför den smala serpentinvägen som ledde oss ner.
På andra sidan bergspasset kom vi till en liten by och i hopp om att få tälta i någons trädgård knatade vi upp till första bästa hus och frågade på oerhört risig franska om det var okej. När personen i fråga väl förstod vad vi menade blev vi uppledda till ett förrådstak med den mest fantastiska utsikten. Nedanför oss bredde staden Ouaouizarht (försök uttala det ni!) ut sig och runt omkring låg det höga och ståtliga berg. Trots den överväldigande tröttheten var det bara att packa upp tältet, liggunderlagen och sovsäckarna. Lagom till solnedgången hade vi dukat upp en riktig festmåltid bestående av bröd och makrill i konserver, och i takt med att det blev mörkare gjorde hundarna entré. Byrackorna som hörde till de andra husen runt om byn började stryka runt och skälla på varandra och på diverse främlingar, däribland oss. En av de blodtörstiga bestarna cirkulerade först runt vårt förrådstak och senare under natten runt vårt tält. Vi sov med vars en sten under huvudkudden den natten, men som det arabiska ordspråket säger; hunden skäller men karavanen drar vidare!