En resa

3. Konsten att tälta i lutning

Vi minns alla vilken skräck och fasa Båtsman lyckas sätta i Ruskprick och Knorrhane. Lite så hade vår natt varit uppe på förrådstaket. När vi vaknade på morgonen drog vi en lättnadens suck över att hundarna inte gjort några närmande under natten. Nätterna i Marocko så här års är ganska kyliga så fort man kommit upp på lite höjd och eftersom solen ännu inte gått upp när vi började packa ner tältet var det bara att pälsa på oss. Just när det var dags att ge oss av kom en av grannkvinnorna smygande med en bricka fylld till bredden av godsaker. Färsk mjölk, nybakat bröd, rostade mandlar, myntaté och stora bitar hemmagjord ost. Trodde vi i alla fall. Med glatt humör tryckte vi in vars en hel bit av osten i munnen tillsammans med lite bröd. Efter att ha glufsat i oss lite till av ”osten” gick det upp för oss att det inte alls var ost utan smör. Vi hade således stoppat i oss ungefär samma mängd smör som ett helt bregottpaket innehåller. Mums!
Dagen fortlöpte i övrigt problemfritt och vid lunchtid nådde vi den lilla staden Tagelft där vi planerat att få i oss en bit mat och köpa med oss lite konserver för att kunna ha till kvällsmat. När vi anlände var det som förväntat en ganska öde stad vi mötte med få butiker och restauranger. Folk och barn var det dock gott om, och inte långt efter att vi hoppat av cyklarna och satt oss ner för att äta hade vi en smärre hord av småpojkar som stod och tittade storögt på oss och våra cyklar.
Under måltidens gång blev gruppen av barn större och större, och efter ett tag började de försöka konversera med oss. Detta blev lite problematiskt då ingen av oss pratar speciellt mycket arabiska eller franska, och kidsens svenska/engelska vokabulär var inte heller något att skryta med. En av pojkarna illustrerade skrift i sin hand och jag var helt övertygad om att han bad om våra autografer. Inte förrän han visade upp en trasig Bic-penna och sträckte fram handen förstod vi att det var det han ville ha. En penna. Vi fick artigt med bestämt avvisa hans förfrågan då våra väskor (till hans förvåning) inte var fyllda till bredden av pennor utan snarare varma kläder och några sardinburkar. När vi ätit klart och var på väg bort till en av stadens butiker för att proviantera fick vi följe. Först när en av stadens äldre damer röt till och bad dem lämna oss ifred blev vi av med våra skuggor.
Efter det satte vi av igen och ömsom cyklade ömsom knuffade ständigt uppför och in i solnedgången. När vi hittat en bra tältplats, som visserligen var i lite lätt lutning, satte vi oss och åt vår festmåltid. Att lutningen senare skulle bli ett problem tänkte vi inte på då men vi visste inte vad som väntade. Vilket helvete! Inte många minuter efter att vi somnat vaknade vi båda två, liggandes i fosterställning i tältets ena hörn. Sovsäckarna var ju knäppta och pga. kylan var vi inte sådär jättesugna på att knäppa upp dem igen för att kravla upp på våra liggunderlag. Resultatet var att vi likt två larver med hjälp av olika ryckningar försökte ta oss upp igen. Jag förstår att det är svårt för er att föreställa er hur det här gick till, hur svårt kan det vara liksom? Men det kändes ungefär som att försöka ta sig upp för en rutschbana insmord i vaselin med armarna och fötterna bakbundna. Kontentan är att vi inte sov så bra den natten.

Lesson learned, tälta Inte i lutning!