En resa

4. Svett och etikett

Trots att vi var möra efter nattens strapatser gick vi upp i ottan och gav oss iväg. Efter att solen börjat stiga på himlen stannade vi till vid ett litet hus och bad om vatten för att kunna fylla våra flaskor. Familjen sa ja och bjöd oss dessutom på té, bröd och nötter. Kommunikationssvårigheterna var ett faktum! Det är i dessa situationer man förstår hur viktigt kroppsspråk är!

När vi åt och drack teet vi blivit bjudna på kunde jag inte undgå att märka att en av döttrarna i familjen tittade nyfiket på mig och såg sådär härligt lurig ut som bara barn kan göra! Jag tog ett paus i ätandet för att blygsamt gå fram och fråga om jag fick ta ett foto på henne, vilket jag fick. När jag vände kameran om för att visa bilden glittrade hennes ögon till och jag önskade för en stund att det var en polaroidkamera jag haft med istället. När jag lite senare tog bilder på hela familjen och de flockades runt mig för att se på fotot hände samma sak igen.

Efter att vi ätit färdigt och det var dags att ge oss av ville vi tacka familjen för deras gästvänlighet och erbjöd oss att betala en mindre summa för att täcka upp kostnaderna för maten. När Elof sträckte fram sedeln till pappan i familjen tappade de båda ansiktet, pappan blev förolämpad och Elof skämdes. Pappan ville inte ha några pengar och vi försökte rodnande visa vår tacksamhet på annat vis genom att skaka deras händer och ta oss på hjärtat. Sen bar det av igen.
Denna dagen var den första vi såg snö, och för varje nytt pass vi tog oss över blev frekvensen av snöfläckar tätare och tätare. Man skulle kunna tänka sig att detta också skulle innebära att det var lite kyligt, men så var det inte. Snarare tvärt om faktiskt! Det var en himla underlig känsla att gå genom bitvis snöiga landskap i t-shirt och svettas.
Dagens sikte var ställt mot den lilla byn Anergui och efter att ha tagit oss till toppen på det sista passet kunde vi skymta tecken av civilisation långt nere i dalen. Hela vägen ner var asfalt, till och med bra asfalt utan småsten och hål, så att det skulle bli en snabb färd ner var givet. "Snabbt?" Tänker ni säkert nu. "Hur snabbt?" Håll för ögonen nu mamma Kristin, men det snabbaste jag kom upp i var 67,7 km/h. Fullständigt livsfarligt kan man tänka såhär i efterhand, men vilken känsla alltså! 70 km/h i en bil känns ju inte sådär jättefort, men på cykel gör det det! Lovar!

När vi gjorde entré i Anergui tog som förväntat asfalten slut och ersattes av grus. Vi hade bestämt oss för att ta in på byns enda gîte (Marockanska motsvarigheten till ett Bed and Breakfast) och frågade en man om vägen dit. Han visade sig vara engelsktalande och något av en lustigkurre. Han förklarade för oss att han lärt sig engelska för många år sedan och eftersom han inte använde språket så ofta hade han stoppat det i fickan likt en liten bok. Trots att den imaginära boken låg djupt begravd i bakfickan fyllde den sin funktion när det kom långväga svenska cykelturister till byn! I samma veva fick vi även förklarat för oss varför det befann sig en svensk ambulans mitt i byn (vi trodde vi hallucinerade), den var tydligen en del av ett svenskt välgörenhetsprojekt. Efter en kort pratstund blev vi hembjudna på te till mannen med fickengelskan. Att tacka nej till en tebjudning i Marocko är ungefär lika oartigt som att tacka nej till en dans på ett lågstadiedisco och vi kände oss som rötägg när vi avböjde.

Utmattade efter dagen gick vi den sista biten till gîtet och när vi kom fram slog vi oss ner på deras terrass med utsikt över floden som vi skulle cykla längs med dagen därpå. Under kvällen träffade vi ett gäng medelålders män från Spanien som var i Marocko och körde fyrhjulsdrivet. De hade försökt sig på flodvägen under dagen men fått vända för att vägen blivit helt bortspolad men de trodde att det skulle gå att lösa med cykel. Det skulle senare visa sig bli en av de absolut mest händelserika dagarna under resans gång, men det får ni läsa mer om i nästa inlägg!