En resa

5. Assif Melloul

Dagen som väntade oss och vägen som låg framför våra fötter skulle visa sig vara en av resans roligaste, vackraste och mest utmanande.

Som vi berättade i det förra inlägget hade vi dagen innan stött på ett gäng spanjorer som kört samma väg som vi planerade att cykla. De hade gett den ett försök men fått vända efter ca 14 km på grund av att vägen blivit bortspolad av floden, endast åsnor och fåraherdar verkade kunna ta sig över hindret genom att klättra upp och gå längs den branta klippan som lutade ner mot floden. Huruvida vi och våra cyklar skulle lyckas kunde de bara spekulera i.

Vi hade läst om personer som tagit sig längs denna rutten med cykel, men enligt de byborna vi pratade med så var det längesedan vattnet stod så högt och strömmen var så stark som nu. Några avrådde oss helt för att ens försöka och några sa att det var möjligt men att vi skulle ta det försiktigt. Trots att flertalet höjde ett varningens finger så hade vi redan bestämt oss för att försöka, alternativet var att vända tillbaka och följa våra egna cykelspår tillbaka i flera mil.
Med fjärilar i magen satte vi av på hårdpackad grus och in i ravinen. På båda sidorna av den starkt forsande floden tornade branta klippor upp sig. Området är bland annat känt för sina makaker och även om vi aldrig såg några så var vetskapen om att de lurade uppe på klipporna nästan lika bra!

Med jämna mellanrum fick vi kavla upp byxorna, slänga upp cyklarna på ryggen och vada genom kortare sträckor där något vattenfall spolat sönder vägen eller där floden letat sig upp och tagit tillbaka den mark som vägen försökt göra anspråk på. Vissa sträckor längre, djupare och med starkare ström än andra. Att vi blev blöta gjorde inte så mycket för solen brände på rätt bra den dagen och på grund av klipporna som omringade oss var där inte heller mycket till vind. Precis lika omöjligt som det vore för Mullah Omar att passera obemärkt genom en amerikansk passkontroll är det nog för en väg att bestå om man har Melloulfloden som närmsta granne!

Vi var båda spända på vad som väntade oss när vi skulle nå 14 km på våra cykeldatorer, och när det började närma sig mötte vi två äldre män. De var de första människorna vi sett sedan vi lämnade Anergui och de tittade noggrant och skeptiskt på oss och på våra cyklar. De förklarade att floden spolat bort hela vägen och att det gick att ta sig över men att de var tvungna att hjälpa oss. Det var mer ett konstaterande än ett förslag och tillsammans traskade vi runt kröken och de tog tag i vars ett däck på min cykel och började knata över. Floden krävde full koncentration och när min cykel var över på andra sidan lutade de den mot klippväggen och de två männen gick ner i floden igen för att hjälpa Elof. Han hade redan hunnit halvvägs över, och när männen försökte hjälpa honom stretade han emot. Snacka om kulturkrock när två hjälpsamma män som gör sig blöta och svettiga för att visa största möjliga gästvänlighet möter en dum turist som leker Indiana Jones och är ute på en självförverkligande egotripp! Till slut kom de i alla fall över och vi pustade ut. Vi vinkade av de två männen som hjälpt oss och ägnade några minuter till att betrakta de fåraherdar som skulle vada samma sträcka med ett får över axlarna. För vår del trodde vi att det jobbiga var över och vi hade uppfattat det som att resten av vägen skulle vara framkomlig!

Lyckligt ovetandes om vad som väntade hoppade vi upp och började trampa men blev snart stoppade av en ung fåraherde som berättade att vi skulle stanna där vi var och vänta på honom. Han sprang tillbaka dit vi kom ifrån och vi stod förvirrade och undrandes kvar. Vad var det han skulle hämta och varför skulle vi vänta? När han efter några minuter kom tillbaka hade han en ryggsäck med sig och med sitt kroppsspråk förklarade han att vägen som väntade var så pass bortspolad att vi inte skulle kunna vada igenom den och att den enda lösningen var att med hans hjälp ta oss upp på klippkanten och på så sätt undvika den biten som var problematisk. Trots att vi inte förstod varandra speciellt bra var han väldigt tydlig med att vi skulle behöva hjälp för att hitta rätt och ta oss framåt. Vi gick jämnsides med fåraherden i nästan en mil innan vi kom fram till sträckan han försökt beskriva, floden hade ätit upp vägen helt och hållet och att vada var inte ens ett alternativ. Det är svårt att uppskatta längden på sträckan som var bortspolad men det faktum att floden var våldsamt stark och att vi bitvis skulle haft vatten upp till bröstkorgen gjorde att vi under guidning tog oss upp på klippkanten. Drygt en timmes svettigt arbete följde där fåraherden bar min cykel och jag gjorde mitt bästa för att varken jag eller Elof skulle tappa fotfästet i allt rullande grus eller av alla lösa stenar. Vår medhjälpare rörde sig obekymrat och såg knappt ansträngd ut medan vi tyckte att vi kämpade för livet, vid några tillfällen ställde han ner min cykel och gick tillbaka för att ge Elof en extra hand vid några branta partier.
Helskinnade nere på vägen igen tackade vi för guidningen och betalade för hjälteinsatsen. Resten av eftermiddagen fortlöpte till en början problemfritt fram till den stunden jag under en brant nedförsbacke fick för mig att använda min ena hand för att ta upp min vattenflaska, cyklade på några lösa stenar och reflexmässigt drog åt frambromsen och därmed gjorde cykeln till en katapult som slungade mig över styret. Elof som bär på både cykelmekaniker- och sjuksköterska -drömmar var snabb med både plåster på mina knän och med insexnyckel på min sneda styrstam.
Varje steg och varje tramptag var en enorm kraftansträngning, en kamp att vinna mot mitt bultande knä. Till råge på detta, under flödet av alla tårar, började Elof få feberkänningar och mörbultade tog vi in på ett gît den natten. Vad som skulle visa sig vara början på flera dagars sjukdom får vara slutet på detta blogginlägget. Fortsättningen på om hur synd det var om oss kommer i nästa inlägg.