En resa

1. Längs den tyska gränsen

Radiotystnaden är bruten och tro det eller ej, vi lever! Vi har dessutom lyckats ta oss 324 km söderut också (bara 17 676 km kvar)!

Dagarna här i Polen rullar på bra, men för att ta allting i sin ordning börjar vi med dag ett.

Första dagen på vår resa var överväldigande, tårfylld och sen överväldigande igen. Efter att ha stått i centrum på avfärdsevenemanget hos Elservice där vi med dunder och brak (och svartkrut) sa adjö till våra sponsorer, vänner och familj. Vi cyklade därifrån med en smärre chock då det kändes aningens underligt att ha varit mittpunkten för ett event där såväl tidningar som kommunstyrelsens ordförande varit närvarande.

Den här typen av blogginlägg brukar innehålla en mening som lyder typ såhär "det kändes overkligt att Dagen äntligen var kommen", vilket i vårt fall inte riktigt stämmer. Det kändes definitivt overkligt, men mer som om man vaknat upp i ett fritt fall. De föregående veckorna hade varit ett virrvarr av stressig planering och 1000 saker som skulle hinnas med, så när det väl var dags hade vi inte riktigt hunnit smälta att det faktiskt var just det, dags.

Några värdefulla sista timmar med våra familjer väntade innan det var dags för oss att stiga på färjan till Polen men tiden sprang iväg. På färjan befann sig en hel del polska lastbilschaufförer som var uppdelade i restaurangens vänstra eller högra halva beroende på om de ville titta på en dubbad Jason Statham eller en dubbad Steven Seagal. Där mittemellan satt två trötta långfärdscyklister nästintill förlamande av tanken på vad som väntar oss det kommande året. Efter 6 timmars färd ute på de sju haven väntade en liten nattcykling i Swinoujscie i jakt på vårt hotell.

Dag nummer 2 blev en kort sådan, med dåligt väder och ointressanta vägar. Vi kör lite bilder som utfyllnad i brist på saker att skriva om den!
När dag nummer tre kom kände vi att det dags att step up the game och cykla lite längre. Under ett av förmiddagens kafferep så anslöt Dirk, en medelålders man från Dresden som spenderade sin tre veckor långa semester från mekanikerjobbet med att cykla i Polen. Tillsammans med Dirk cyklade vi fel, vilket resulterade i en omväg på 20 kilometer och en frustration och ilska fullt jämförbar med den Moses förmodligen kände när han kom ner från Sinaiberget och såg hur hans folk tillbedde en guldkalv. Tack vare omvägen blev dagen längre än förväntat och efter okristliga 120 km fick dagen ett avslut hos ett vänligt par i utkanten av Szcezcin.

Vår fjärde dag blev något lugnare då vi båda var lite möra pga. Gårdagens strapatser. Även de polska vädergudarna visste förstås att det var midsommar i Sverige och valde därför att välsigna oss med ösregn under hela dagen.

När vi anlände i Gryfino, staden vi valt ut som slutdestination, började jakten på ett ställe att sova på. Även om man både kunde hitta en kinakrog och en pizzeria var urvalet av övernattningsalternativ var mer sparsmakade. Valet stod mellan två hotell, ett där man hyrde per timme och ett annat där man hyrde per natt. Vilket vi valde får ni gissa själva.
När dagen därpå lämnat Gryfino och lagt tillräckligt många mil mellan oss och storstaden Sczcezin gjorde vi ett försök att ta oss bort från asfalten och ut på bonnvischan. Vad som förut skrikigt betongparadis blev plötsligt något helt annat. När vi rörde oss längs de smalaste sträcken på våra kartor fick vi se ett helt annat Polen som var betydligt vackrare än vad vi tidigare bevittnat.

När kvällskvisten närmade sig rullade vi in i staden Moryn och fick ta del av ett renoveringsprojekt av bibliska proportioner. Vår värd för natten, som vi hittat på couchsurfing, skulle förvandla en före detta matvarubutik till en boning. Glada över att slippa spackel och målarfärg somnade vi snabbt i ett av de få rummen som stod färdiga.
Dag sex råkade vara min födelsedag och den traditionsenliga jorgubbsfrukosten uteblev till fördel för ytterligare trampande i skogen.

Förutom att de polska skogarna är magiskt vackra så luktar de dessutom skrämmande likt svenska, och för en person som är uppväxt på landet blir dagarna som en enda lång nostalgitripp fast på främmande mark.

På kvällen anlände vi till staden Kostrzyn där vi mötte upp familjen vars hem vi skulle sova i på natten. I övernattningen ingick även en polsk version av "vi gratulerar" sjungen i stämmor och ackompanjerad av gitarr.
I dagsläget befinner vi oss fortfarande hos samma familj och avnjuter vår första vilodag. Under vår seglats genom Västpommern har vi kunnat konstatera lite olika saker som t.ex:
1. Att bilförare som pillar i näsan medan de kör förekommer precis lika ofta i Polen som hemma i Svedala.
2. Att om det vore en tävling mellan Sverige och Polen om vem som har flest översminkade panthertanter med leopardmönstrade leggings på sina gator så hade Sverige inte haft en chans.
3. Att det som svensk är fullkomligt omöjligt att förstå vissa val av färger att måla sina hus i, exempelvis kombinationen ceriserosa och slimegrönt, blodrött eller vår personliga favorit, trafikvästsgult (vi är ganska säkra på att det var självlysande)!