En resa

6. Stackars oss

Dagen efter Assif Melloul blev inte riktigt lika rik på strapatser som vi kanske tänkt oss. Elofs feber hade under natten blommat ut på riktigt och jag kunde knappt gå. Med andra ord, inte de bästa förutsättningarna för cykling. Vi bestämde oss för att det bästa tillvägagångssättet för att kunna fortsätta var att vila ut alla blåmärken, köttsår och feberfrossor på gîtet vi spenderat natten på.

Efter en hel vilodag mådde vi båda betydligt bättre men trots det bestämde oss för att ta det lite lugnt. Vi inledde med en rätt ordentlig felkörning vilket resulterade i att när vi väl sa tack och godnatt hade vi bara tagit oss ca 3 mil framåt trots att vägunderlaget och övriga förhållandena var gynnsamma.
På natten var det min tur att ligga och hacka tänderna och drömma feberdrömmar, något jag inte skulle rekommendera. Hur mysigt det än är att tälta så finns det vissa situationer där man hellre skulle varit hemma, eller åtminstone på ett rum! Detta var en sådan situation. Fullproppad med febernedsättande medicin började vi på morgonen cykla mot första bästa hotell som låg ca 17 km från vår tältplats. Hotellet vi siktade på befann sig i en liten by och det var en riktig oas! I kontrast till de lerstampade husen i staden var hotellet oväntat välbyggt och vackert, men det var svårt att njuta av det på grund av tillståndet jag befann mig i.
Efter att ha slösat hela 4 dagar på sjukdomar så satte vi av igen. Vi satte siktet på en by som hette Tabant och låg i Ait Bougmez-dalen. Det var ganska många mil dit så vi började tidigt för att hinna fram. Vi hade fått en grundlig beskrivning av både vägens skick och lutning från chefen på hotellet som vi bott på.

I takt med att vägen ledde oss upp på högre höjd blev, den tidigare nästan obefintliga, dimman tätare och tätare, och månlandskapet mer och mer påtagligt. Till slut var det enda levande (förutom vi) svarta stora korpar som skrattade hånande åt oss med stämman av en sönderrökt 65-årig dam (förslagsvis från Schweiz). Med svaga knän, kalla kårar och darrande underläppar fortsatte i hopp om att skräckfilmsscenriot skulle ebba ut efterhand. Detta var självklart inte fallet och istället för att dimman skulle lätta blev den bara mer kompakt och tillslut såg inte mer än några meter framför oss. Som grädde på moset började det regna. Brutalt. När vi inte trodde det kunde bli värre övergick regnet till hagel och sen började det åska. I mitt huvud hade jag redan 4 färdiga manus till filmer som utspelade sig just där och som alla givetvis slutade med ond bråd död. Livlig fantasi är en av mina bästa egenskaper. Inte alltid till min fördel.
Om vi tar i skulle vi kunna dra till med att efter vad som för oss kändes som flera år (men i verkligheten kanske var en timme) så steg vi tillslut ut ur skräckfilmskulisserna och det mäktiga landskapet sträckte på ryggen och log sitt vackraste leende mot oss. Vi kunde slappna av, dagens drama var avklarat och resten av trampandet fortlöpte problemfritt.
Längst bort i Tabant tog vi in på ett gît och slocknade lika kvickt som Higgs partikel försvinner!