En resa

7. Marocko Grand Finale

Om ni känner att våra blogginlägg inte mättar era behov kan ni gå in på vår facebooksida och gilla den! Där kommer lite kortare uppdateringar och bilder med högre frekvens än här.


Vi visste att de inte var enkla bergspass att ta sig över, det ena på 2860 m över havet och det andra det högsta utsatt på Michelinkartan över Marocko. Det var Tizi n'Ait Imi och Tizi n'Ait Hamed som skulle utgöra resans klimax.

Faktum är att vägen som är utsatt av Michelin över Tizi n'Ait Imi är ett feltryck och den utlovade grusvägen är i verkligheten inte mycket mer än ett enkelt spår tänkt för apostlahästarna och åsnor, ett så kallat "mule track". På nätet finns historier om motorcyklister som har fått vända då rutten bara lett dem till en återvändsgränd. Förvisso en väldigt vacker sådan men med ett tyngre fordon vore det fullständigt omöjlig att ta sig upp och över.

Under min tidigare cykeltur genom Marocko valde jag och min dåvarande resekompanjon en rutt som gick mer söderut över det karga Jebel Sahro. Det faktum att jag lämnade dessa två pass ocyklade har sedan dess legat och gnagt. Nästan två år senare men med samma karta i hand var det äntligen dags att göra slag i saken och försöka ta sig över dem.

Gîtet vi tagit in på i Tabant ägdes av en bergsguide som tagit sig över Tizi n'Ait Imi många gånger genom åren men aldrig med cykel. När vi presenterade vår idé för honom så gav hans blick oss huvudbry, han såg skeptisk ut och förklarade att vi haft bättre chanser om vi skulle tagit oss över från andra hållet. Han gav oss klara direktiv om att alltid ta till vänster då stigen delade sig och om vi inte gjorde det så skulle det kunna bli direkt farligt.

Glada i hågen och i god vigör satte vi av på morgonen. Först var det jobbigt, sen blev det jobbigare och mot slutet så jobbigt att det kulminerade i ren och skär ångest. Övertygade om att vi var på rätt stig och med siktet inställt på en snölinje som vi misstänkte skulle vara stigens fortsättning, den som skulle ta oss upp till passets topp, kämpade vi på. Att cykla var inte aktuellt utan vi ömsom knuffade ömsom bar våra cyklar upp på högre och högre höjd.
Framåt eftermiddagen och efter flera timmars kämpande nådde vi slutligen snölinjen som vi siktat på. Blandade känslor infann sig, först glädjen över att stigen övergick till att endast ha en svag lutning uppåt och bli betydligt bredare, men även irritation när vi insåg att vi tagit fel väg. Vi hade tagit vägen som vi senast samma morgon fått klara direktiv om att vi inte skulle ta.

Den nu bredare stigen gick genom upptrampade snöspår. När vi trodde att det värsta var över och att vi inom en timmes tid skulle nå toppen hade vi inte ens påbörjat den mest krävande biten på hela passet. Väntade gjorde en smal stig full av lösa småstenar. Att skriva smal stig är nästan en överdrift, och ibland fann vi oss stirrandes ner i marken i jakt på någon slags antydan till stig. Att cykla var det självfallet inte tal om, och varje steg vi tog var tvunget att ske med millimeterprecision för att inte halka på stenarna och gå ett mörkt öde tillmötes. När lutningen var som värst hade vi redan stånkat och stönat oss uppför i 7-8 timmar, krafterna började sina och Nanna stod och höll krampaktigt i sin cykel, fullständigt inkapabel att ta ett enda steg till. Alla småstenar gjorde stigen imellanåt lika hal som en isbana och därför opålitlig. Själv var jag full av ångest och dåligt samvete över att ha försatt oss i denna situationen, jag var den som planerat rutten och borde ha gjort ett noggrannare arbete innan vi satte av. Denna delen bar jag först min egen cykel för att sen gå ner och hämta Nannas. Under timmen, eller timmarna, som jag gick upp och ner för att bära cyklar gick Nanna i förväg för att se vart hän stigen ledde. Efter ett tag hördes ett hest glädjerop från Nanna, stigen hade planat ut och man kunde se hur den ledde upp till passets topp.
När vi väl nått toppen av bergspasset så drog vi en lättnadens suck innan det var dags att återigen stålsätta oss inför den lika långa vägen ner. Vi visste att både skicket av stigen och att dess lutning skulle vara betydligt mer behaglig än den vi just kämpat oss uppför. Vad vi däremot inte kalkylerat med var att vi endast skulle ha en vattenflaska kvar och mindre än en timme till att solens sista strålar skulle ge oss ljus.
Väl nere i dalen på andra sidan såg vi fortfarande inte skymten av byn som vi visste skulle finnas i närheten. Däremot blev stigen cyklingsbar och med både cykel- och pannlampa påslagna trampade vi på tills vi insåg att stigen försvunnit i mörkret.

Vi reste tältet, käkade vars en burk tonfisk och fuktade läpparna med de sista dropparna vatten innan vi slocknade av utmattning. Med sitt personbästa adrenalinpåslag så drömde Nanna mardrömmar hela natten. På morgonen berättade hon om hur hon, iklädd sin sovsäck, hade släpat sig själv, sin cykel och vårt tält med mig i uppför Tizi n'Ait Imi en gång till.

På morgonen dagen därpå letade vi reda på stigen igen och började med tunga steg och tomma magar ta oss mot byn. Varje gång vi rundade en kulle så var det med förhoppningen att den skulle visa sig.
När vi väl nådde byn frågade vi första bästa person om det fanns någon möjlighet att köpa nåt att äta. Vi blev ledda till hans mor som först gav oss te och kex följt av lökomelett med nybakat bröd. Kexen som var chokladdoppade på ena sidan var där och då gudomligt goda.

Vi fyllde våra flaskor och fick följe av en av familjens söner, han skulle visa oss den bästa vägen ut ur den smala men avlånga byn och till starten av grusvägen som skulle leda oss upp ur dalen och upp till toppen av nästa bergspass, Tizi n'Ait Hamed.
Även om det var en ruffig grusväg med branta inslag och att det var vägen till Michelinkartans högsta bergspass så kändes det som rena rama barnleken i jämförelse med vad vi hade gjort dagen innan. Även denna dagen cyklade vi in i det sista och när vi väl rullade in i byn nedanför var det beckmörkt ute. Vi frågade om vi kunde få tälta på någons tomt men blev istället ledda genom byns labyrintliknande gator till ett gîte. Det blev en tidig uppstigning dagen därpå, då planen var att ta oss till staden Keelat m'Gouna där vi skulle ta en taxi till Marrakesh. När vi nådde asfalten och frekvensen av fotoglada frassar i husbil ökade kändes den orörda naturen i Atlasbergen långt bakom oss.
Under hela resan cyklade vi totalt 405km. Men vad lärde vi oss egentligen?

  1. Påbörja inte din karriär som långfärdscyklist vid foten av ett bergspass. Det är en dålig idé.

  2. Tälta inte i lutning. Också en dålig idé.

  3. Skit i att få feber.

  4. Vill ni att de där riktigt äckliga och snustorra kexen som man hittar långt in på någon dammig hylla på nåt lågprisvaruhus ska smaka gudomligt gott? Ta med er för lite av både mat och vatten och ta sen fel väg uppför ett redan svårforcerat bergspass! Funkar varje gång!

  5. Det är en dålig idé att tvärnita med din frambroms i en brant nedförsbacke, det gör ont!

  6. Om en bergsguide berättar för dig att du ska hålla till vänster när du ska över en nästan 3000m hög trekkingtopp med cykel så håll till vänster!

  7. Ta inte med er parasiter hem! Om ni ändå envisas med att göra det så vänta inte 5 veckor med att gå till vårdcentralen i tron om att det nog bara var den marockanska kryddningen som "rörde om" lite i kistan!