En resa

7. Ont i benen osv. (till Budapest!)

Vad är det som händer, undrar vi. På två dagar har vi cyklat nästan 20 mil, våra cykeldatorer har visat hastigheter som vi inte sett på länge och plötsligt cyklar vi inte bara över en landgräns, utan två! Innan vi vet ordet av står vi med våra cyklar i centrala Budapest, men låt oss inte gå händelserna i förväg, vi börjar där vi avslutade sist!

I förra inlägget sa vi tack och hej till Tjeckien redan innan vi lämnat landet, då vi trodde att vår visit där var avslutad. Vad vi inte visste då var att Elof dragit på sig en otäck muskelinflammation som skulle innebära ytterligare en vecka i landet. Trots krampkänningar i båda benen rullade vi ut ur Prerov, vilket i efterhand visade sig vara ett ytterst tvivelaktigt beslut. Trots platt landskap och asfalterade vägar så tog det oss nästan 8 timmar att ta oss de 25 kilometrarna till nästa stad med övernattningsmöjligheter.

Hade vi tagit våra sista tramptag nu? Var det så här resan skulle sluta? Väl framme i Bystřice pod Hostýnem hade vi inget annat val än att ta in på stadens enda hotell, ett pensionat som låg en bra bit över vår dagsbudget. Av ägaren till supermysiga Penzion Rondo fick vi mer än halva priset i rabatt på rummet efter att vi förklarat vår situation och fladdrat lite med ögonfransarna - vilket vi är evigt tacksamma för.

Även om det var tur i oturen att vara sjuk på ett ställe som Rondo, med sin fina trädgård och italienska restaurang, så var det svårt att njuta av de ofrivilliga vilodagarna på grund av ovetskapen om vad som var fel med Elofs ben.

Det slutade med att vi spenderade en hel vecka med att titta på olika tv-serier, ibland på hotellrummet och ibland på restaurangens uteservering, och däremellan knaprades det antiinflammatoriska tabletter. Dagarnas höjdpunkter utgjordes av den dagliga promenaden till mataffären för att köpa vattenmelon.

Men lika plötsligt som muskelvärken dök upp försvann den spårlöst 7 dagar senare, och vi var snabba att hoppa upp i sadlarna igen. Under vilodagarna bestämde vi oss för att strunta i att följa den slovakiska delen av "1000 Mile Adventure" och istället trampa söderut mot Budapest. Vi tog också beslutet att istället för att följa ursprungsplanerna, och cykla österut till Rumänien, så fortsätter vi söderut mot Serbien istället. Tatrabergen och Karpaterna får vänta!
Något ringrostiga efter en veckas stillasittande men med energidepåer som svämmat över för länge sedan var det skönt att känna vinden i håret igen. Det tog oss 6 dagar att nå Budapest och varje kväll frågade vi snällt om vi fick lov att resa vårt tält i folks trädgårdar. Av alla gånger vi frågat om lov har vi inte blivit nekade en enda gång utan istället blivit hjärtligt välkomnade och överrösta med saker att äta. En dag blev våra väskor fyllda med äpplen och bakverk, och en annan med egenodlade grönsaker.
En natt hamnade vi hos en äldre dam vars sons familj var på besök. Sonen som var både polis och ordentligt på lyran var mån om att få titta på vår pass innan vi släpptes in i trädgården. Trots polismannens nitiska inspektionen av våra pass tog han fel på både våra namn och vårt hemland mer än en gång. Kvällen vi spenderade med polisen och hans familj fylldes med många skratt, det skålades med slivovitza och bjöds på kryddstark korv som grillades över öppen eld.
Är det Michael Jackson? Eller kanske Walter White? Vägen som ledde oss in till Budapest var tveklöst den mest hektiska vi cyklat på än så länge. Det är med livet som instats man cyklar in i en stad som denna, vi återkommer om det var värt det!