En resa

10. Saker som har hänt och Paul-Kent

Första dagen i sadeln, efter vilodagarna i Pozega, avslutades med att vi frågade om lov att få resa vårt tält utanför ett ensamt café vid sidan om en liten landsväg. När frun i huset fick nys om att två svenskar ockuperat deras uteservering under natten tog det inte lång tid innan vi blev inbjudna på burek och yoghurt till frukost! Svårslagen start på dagen!
Dagarna som följde gick i kylans och höstens tecken. Efter att ha cyklat runt med våra ull-luvor uppdragna över huvudet och våra regnkappor knäppta ända upp till hakan insåg vi snabbt att vår nya look var skrämmande lik Bengt Ekerots Döden. Referensbild nedan.
En dag följde vi en stenig grusväg ner till en dal där det låg ett kloster vid namn Uvac. Tvärs över vägen, som tog oss upp ur dalen igen, gick ett vattendrag. Med upprullade byxben och bortspolad tåbira fick den ena halvan av vår cykeldelegation plötsligt för sig att lossa hårsnodden, släppa ut sitt gyllene hårsvall och posera som en viss mytomspunnen gestalt från Nazarth. Återigen referensbild nedan. Kanske var det så att vattnet vi precis vadat genom var heligt? Kanske var det någonting som kom till honom subliminalt? Gudomlig inspiration? Vi kan bara spekulera!

På en brant väg i närheten av Zlatibor stötte vi på två hästar som var omåttligt nyfikna på vad vi var för underliga varelser och hur våra cykelväskor smakade.
En kväll frågade vi i vanlig ordning om lov att få tälta i någons trädgård, denna gång hos en mjölkbonde och hans fru Fatima. Kvällen slutade med att vi sova på parets bäddsoffa i källaren och vi hamnade i paltkoma efter både kvällsmaten och frukosten som de serverade oss!
Vi planerade att korsa gränsen från Serbien till Montenegro via en oasfalterad väg uppe i Montenegros nordöstra hörn. Efter att ha spenderat en stor del av förmiddagen med att cykla uppför blev vi stoppade av en tjurig serbisk polis. Vägen vi tänkte ta hade ingen officiel gränskontroll och därför var det var ord och inga visor, han skakade på huvudet och beordrade oss strängt att vända tillbaka och följa huvudvägen. Lite surmulen stämning efteråt!
En planerad vilodag i Pljevlja i Montenegro blev till tre på grund av strul med ett av våra cykeldäck och vår ovilja att börja cykla i regn och rusk. Eftersom vi fick halva priset på ett redan billigt hotellrum kan man väl inte klandra oss för att vi ägnade dessa dagarna åt att se hur mycket vattenmelon man kan äta utan att bli sjuk?

Vid Đurđevića Tara-bron träffade tre andra långfärdscyklister som vi hade följe med under en eftermiddag. Ett polskt par, som spenderat sommaren med att cykla Balkan runt, och en turk som nyss anlänt till Europa efter flera månaders cykling från Singapore.
Inte långt efter att vi gått skilda vägar fick vi sällskap av en ny figur, Paul-Kent! Denna trogna följeslagare hängde med oss i 3 dagar i såväl med- som motvind.
Efter att ha ägnat oss åt överkurs och släpat oss själva och våra cyklar (och Paul-Kent) till toppen av ett berg var vi ganska trötta. Som grädde på moset stötte vi samma dag på två återvändsgränder som resulterade i en fullständig dränering av energi. När vi vänt tillbaka för andra gången valde vi att ta snabbaste vägen ut till asfalten. Vi hann inte så långt innan solen hunnit gå ner och som en skänk från ovan dök ett litet "homestay" från ingenstans. Medan vi åt inälvsanrättningar och grönsaker, som var så er syrade att dom frätte i munnen, bekantade sig Paul-Kent med värdparets skällande odågor till hundar.

Trots att vi båda fattat tycke för vår fyrbenta vän var vi tvungna att lämna ifrån oss honom till en saft-försäljande gubbe en bit innan en större väg skulle ta vid. På en vältrafikerad väg skulle han ha varit en fara för både sig själv och andra. Vi hoppas att Paul-Kent har det bra, han kommer alltid ha en speciell plats i våra hjärtan.
Lite sådär i all hast var det en genomgång av vad som hänt sedan sist, nu rullar vårt tvåmannalag vidare till Kosovo och sen Albanien!