En resa

11. Hur fan hamnade vi här?

Sen vårt förra blogginlägg, som vi postade när vi befann oss i Montenegro, har vi tagit oss till Tirana i Albanien. Anledningen till att detta inlägg dröjt är att vi först hade en period på två veckor där vi cyklade oavbrutet och att vi nu haft en hel veckas semester med mamma och pappa Cervin i Tirana. Eftersom vi hade finbesök har prioriterat annat men här kommer ett inlägg med några highlights sedan sist!

Montenegros storsatsning på cykelturism har resulterat i fem olika rutter vid namn "Top Biking Trail nr 1-5" och vår plan var att följa delar av nummer 3 mot Čakorpasset och gränsen till Kosovo. Det slutade med att vi bara bitvis följde ovan nämnda rutt och att vi aldrig satte våra fötter i Kosovo. Just den gränsövergångar vi tänkt oss var förbjuden att passera så vi satte siktet mot Albanien istället!
Påståendet om att solen alltid skiner i Albanien kunde vi snabbt dementera när vi korsade gränsen vid Bashkimi. Asfalten upphörde till fördel för grus och cyklingen blev omedelbums roligare än vad den varit tidigare under dagen.

Bergen och landskapet som i Montenegro hade varit mjukt och runt byttes nu ut mot hårt och spetsigt. Klippväggar omfamnade oss. Första natten i landet tältade vi i en familjs trädgård.
Dagen därpå blev grusvägen återigen till asfalt i byn Tamare. Vi stannade för att dricka ett par koppar kaffe och fylla på med frukt och grönt i väskorna. Äldre män var i sedvanlig ordning ute och spanade. Dessa män är enligt vår erfarenhet nästan som en del av stadsbilden här på Balkan; alltid välklädda, inte sällan med hatt på huvudet och ofta med händerna knäppta bakom ryggen vandrar de runt planlöst. Mellan långa kafferep och partier av backgammon kikar de runt lite på stan, hälsar på förbipasserande, tittar till något renoveringsprojekt och ja, spanar helt enkelt!

Asfalten blev efter en stunds trampande till en serpentinväg som, efter lite möda, tog oss till toppen av Leqet e Hotit-passet. Vi valde att vika av asfalten för att följa en mindre grusväg som via några små byar skulle vara en genväg till den väg vi planerat att följa under dagen därpå. Efter en lång dag i sadeln stannade vi till vid ett stort kafé vid vägkanten i hopp om wi-fi och kaffe. Det blev jackpot, och vi var fast! Eftersom det började bli kväll och kaféet hade en stor trädgård med en platt gräsmatta så frågade vi om lov för att få resa vårt tält där. Det slutade med att servitören gav oss nycklarna till kaféet, pekade på de två sofforna som stod i ena hörnet och förklarade att han var tillbaka igen klockan sju morgonen därpå innan han gav oss en glad vinkning och körde därifrån! På morgonen behövde vi inte betala för kaffet. Föreställ er att något liknande skulle hända på valfritt Espresso House på hemmaplan, det känns osannolikt?
Morgonen därpå var vi utvilade, pigga och koffeinet var färskt i blodet. Kanske var det därför en av oss spottade ur oss något i stil med "tror du vi kan cykla hela vägen upp?", när vi stod vid foten av en serpentinväg som under några plågsamma kilometrar steg 700 m. rakt uppåt. Det må varit ställt som en fråga men tolkades som en utmaning. Inget snack om saken, klart vi skulle cykla hela vägen upp! Asfalten var sprillans ny och någon trafik var där inte att tala om. I mina lurar spelades Skeeter Davis "End of the world" och som namnet på låten lyder så skulle man nästan kunna tro att det varit det - Det var bara vi, vägen och bergen!

Någonstans mellan allt flåsande slängde Nanna ur sig något i stil med att "Slutar vi cykla nu så dör en kattunge!". Att hoppa och le cykeln uppför passet var alltså inte ett alternativ! Svetten droppade konstant från pannan och rann längs insidan av glaset på solbrillorna. Några tjecker på rymdfarkoster till motorcyklar körde förbi och av oss tummen upp.

Tempot vi cyklade i fick mig att tänka på "Fågelskådaren", ett original från Trelleborg som i några decennium cyklat runt på kommunens landsbygd. Liksom honom bemästrade vi emellanåt konsten att cykla så sakta att vi låg precis på gränsen till att trilla omkull. Bara det är imponerande! Hårt slit brukar betala sig i slutändan och i detta fallet kom belöningen i form av en fantastiskt utsikt över de Albanska alperna, ett endorfinrus som hette duga och en lååång nerförbacke!
Målet för dagen var att nå den lilla bergsbyn Theth, och väl där letade vi reda på ett hotell vars trädgård var tältvänlig och frågade om det var okej att vi barikerade oss där för natten. Hotellet hade även en resturang utan meny som serverade traditionell albansk mat prick klockan 19:00 varje dag, något vi tyckte lät som en lämplig belöning för dagens strapats! I väntan på maten började vi tala med en amerikanska vid namn Cassandra som också var ute på långresa. Det var nog den enda likheten våra planer hade, eftersom hon flängde fram och tillbaka i världens alla hörn, i hopp om att besöka alla världens länder på rekordkort tid! Vi delade en flaska montenegriaskt rödvin och livserfarenheter samtidigt som vi åt oss mätta på hemmagjord ost och burek!

När vi väl kröp in i tältet var det med vetskapen om att dagen som väntade på andra sidan skulle bli om möjligt ännu jobbigare än den vi just haft. Upplägget var ungefär samma, en lååång serpentinväg som steg 700-800 m, fast på grus och i ett riktigt oväder. "Det är luuugnt", tänkte vi, "vi klarar ju allt!".
Naivt och glatt satte vi av, och 12 timmar senare var solen på väg ner, vi var utmattade, blöta ända in på huden och i desperat jakt efter någon stans att sova inomhus. Som en skänk från ovan dök ett litet kafé och en enbent man upp vid sidan om den dåliga grusvägen. Vi frågade om närmsta hotell varpå han pekade med kryckan mot sitt kafé. För att hålla värmen uppe i den lilla fyrkantiga betongbyggnaden bjöd han oss på rakia, konjak och cigaretter. Framåt kvällen slog vi oss ner i en hörna bredvid baren och han kröp ner i sin hopfällbara säng som stod på andra sidan. Regnet piskade mot fönstret och åskan mullrade olycksbådande utanför. När vi låg där och tittade på varandra på golvet till ett cafe, på toppen av ett berg med en högljutt snarkande enbent man i samma rum tänkte vi båda samma sak.

"Hur fan hamnade vi här?"