En resa

12. To Tirana and beyond!

Efter en natt som gäster hos den enbenta mannen (eller ja, gäster och gäster, vi fick faktiskt betala 7 € för att få rulla ut våra liggunderlag i ena hörnan av kaféet) gav vi oss ut i kylan med tunga huvuden, blev nog någon rakia för mycket kvällen innan!
När asfalten och civilisationen smög sig på dök det lämpligt nog upp en restaurang och vi hade blivit hungriga. Vi blev något förvånade när vi klev in och det bakom bardisken stod en liten grabb i 10 års åldern.

Vi trodde att någon förälder befann sig i närheten, och trodde att hen skulle dyka upp när hen hörde främmande röster, men istället klev det in två små tjejer i rosa kläder med varsin docka i vardera hand. Vi drog slutsatsen att dessa två var ställets chefer och att de bara, som ju chefer gör, svängde inom för att kolla så att allting gick rätt till! Vi kände oss i trygga händer!

Till sist dök det dock upp en vuxen individ, och först då fick vi in mat på bordet. Vi åt som det inte fanns någon morgondag. Vi är trots det fortfarande övertygande om att det är de två småtjejerna är byns krögare och högsta höns!
Efter vår festmåltid bar det iväg till Shkodër. Det mest dramatiska som hände där var att vi fick besöka 3 olika butiker i jakt på en hårsnodd, vilket gör det ganska uppenbart att resten således inte är värt att berätta om!
Bonusmaterial: När vi väl hittade en snodd så fick vi den gratis!!!
En sen start och en väg som lutade konstant uppför gjorde att vi inte hann så långt som vi tänkt oss. När vi hade mindre än en timme av dagsljus kvar kunde vi på avstånd se hur vägen steg i höjd och vi påbörjade jakten på sovplats. En sak vi lärt oss under sommarens cykling är att det ALLTID löser sig med sovplats. Vid en bensinstation stannade vi till för att höra var närmsta hotell låg men istället för ett svar på vår fråga fick vi en inbjudan till mannens hem som låg några hundra meter därifrån.

Traditionellt klädda äldre damer skålade i energidryck av märket B-52 medan vi drack egenbryggt vin som var tjockt som färskpressad juice. Tallrik efter tallrik bars in med ljuvlig mat och för en gång skull kunde vi faktiskt prata med familjen! De hade en son i tonåren som pratade hygglig engelska och fick därför agera tolk för kvällen! Diskussionerna gick hett om huruvida man bör få skiljas eller inte, bara det liksom! Vissa av åsikterna som yttrades var av den kalibern att man på hemmaplan förmodligen sagt upp bekantskapen men i detta sammanhanget kändes det intressant att sitta och lyssna. Människor i allmänhet och arbetarklass i synnerhet verkar ha nära till reaktionära tankar!

När alla ätit upp dukades bordet av och bäddsoffan fälldes ut. Att få sova i någon annans hem är verkligen ett privilegium, men det är inte helt utan skuldkänslor vi äter oss mätta när vi vet att vardagen, för många, är knaper.
Ett par dagar senare nådde vi, via huvudväg och asfalt, staden Kükes. Roligt namn på en stad, kan man ju tycka som svensk. Om det inte vore för att vägen dig var väldigt lättcyklad (sista milen in till centrum lät polisen oss dessutom cykla på motorvägen!) så hade vi kunnat skoja om att vägen dit var hård!

När vi anlände förändrades stämningen drastiskt. Trots att mörkret fallit över staden så kryllade gatorna av kids. Samtliga barn hade i Sverige förmodligen diagnosticerats med tunga bokstavskombinationer och få kunde varken hålla fingrarna ifrån våra cyklar eller sina tungor i styr. Ett och annat "fuck you" delades ut av småglinen. Förmodligen var det inte lika illa menat som det lät och vi var väl lätta offer att testa sin engelska vokabulär på. Som grädde på moset var där inte en sekund utanför hotellrummet där alla blickar inte var riktade mot oss, men inte på ett sådär nyfiket sätt som vi är vana vid. Vi förstår att vi och våra high-tech cyklar är spännande men vi är fortfarande inte immuna mot överskottsenergi och tonåringars missriktade libido! På andra sidan hävstången fanns det givetvis saker som vägde upp, en man som bjöd på äpple, en kaféägare som bjöd på en trevlig konversation och en annan kaféägare som bjöd på valnötter. För att inte glömma den tant som från ingenstans dök upp och gav Nanna en kram! Om hon bara visste hur hon förändrande vårt samlade intryck av staden; från att ha varit ett ställe som vi tyckt kunnat jämnas med marken och bli parkeringsplatser och McDonalds till ett ställe som faktiskt är helt OK! För de som inte förstår så överdriver vi såklart litegrann. McDonalds är ju faktiskt knappt gott!

"Jävla Kükes", tänkte vi när vi rullade ut ur staden. Dagen som följde var som vilken annan dag som helst; asfalt som blev till grus, uppför och nedför och brända nästippar. Kvällen slutade med att historien upprepade sig och att vi, efter att ha frågat om lov att få tälta i en familjs trädgård, blev inbjudna. Bönsoppa till förrätt, brytbröd och spaghetti för ett helt kompani till huvudrätt. Vi sov gott den natten! Dagen som väntade bjöd på mer grus, fler backar, vackra broar och en och annan sedvanlig kulturkrock! I en liten butik fick vi frågan om vart vi var på väg och när vi sa Tirana möttes vi av huvudskakningar och fick snabbt en detaljerad handritad karta överlämnad. Enligt honom skulle vi vända tillbaka för att cykla en dubbelt så lång, asfalterad och trafikerad väg än den vi tänkt oss. Vår tänkta rutt innebar tydligen bara "Big problem!!". Givetvis gjorde vi inte som vi blev tillsagda, utan fortsatte planenligt, och möttes, som vi misstänkte, av vyer som kunnat pryda omslaget av valfritt resemagasin och vägar som platsat i guideböcker för spännande cykling! Hela konceptet kring att gå "Off road" existerar såklart inte här - Kan vara bra att veta för andra som planerar att cykla i dessa trakter i framtiden!
De två följande nätterna hände samma sak som de två nätterna vi tidigare beskrivit. Familjer bjöd oss två, främlingar, på mat och husrum. Ena kvällen tittade vi på actionklassikern "Hard Target" och njöt av såväl gästvänlighet som Van Dammes högt uppdragna blåjeans! Den andra kvällen satt vi omringade av familjens tre döttrar och försökte att kommunicera med hjälp av deras engelska skolböcker samtidigt som en krigsmålad Arnold Schwarzenegger stred mano a mano mot Rovdjuret på dumburken i bakgrunden! Stor gästvänlighet, nästan uteslutande rolig cykling på grus och kvalitetsaction - blir det bättre?

Med klockan ställd på 05.00 blev det vår hittills tidigaste uppstigning på denna resan. Anledningen var att vi hade en brant stigning på ca 1000 höjdmeter och drygt 60 km mellan oss och Tirana där familjen Cervin skulle komma på besök. När vi steg ut ur dörren var klockan 05:30 och det var fortfarande stjärnklart. Vi jobbade oss sakta men säkert uppför den branta stigningen och lagom till lunch, efter 6,5 timmes krigande, var vi uppe! Resten av cyklingen in till Tirana var i jämförelse med morgonens slit rena rama barnleken!

I Tirana gjorde vi följande:
1. Bodde på lyxhotell!
2. Umgicks och badade i bubbelpool!
3. Kramades!
4. Åt kokt lamm på traditionell albansk resturang där kyparna hade ekollon (?) på huvudet!
5. Blev magsjuka!
6. Hittade en favoritrestaurang där vi åt så många gånger att vi tappat räkningen.
7. Hamnade på en hål-i-väggen bar vars namn blev "Den döda fisken" och blev fotograferad av ägaren. Vi misstänker att vi var de första turisterna som satt vår fot där!
8. Åkte linbana upp till berget Dajti för att konstatera att huvudattraktionen var att skjuta luftgevär (??). Nanna var bäst och jag bestämde mig på studs att jag måste köpa ett luftgevär när vi kommer hem!
9. Fick bevittna pur lycka när lillasyster Lisa fick in en helt egen chokladfondeu med tillhörande fruktfat (se bild nedan)!
10. Åt så mycket att vi frågade servitören om det ingick någon slags vinkork för att kunna hålla sig på promenaden tillbaka till hotellet.
11. Citat-maskinen Pappa Baninsky levererade visdomsord som tex. "Vi äter inte glass för att vi vill, utan för att vi behöver det!"
13. Åt upp hela vårt dagsintag av kalorier på frukostbuffén upprepade gånger (läs: alla gånger). Kändes lyxigt att kunna dricka 8 koppar George Clooney-kaffe varje morgon!
14. Gick med raska steg genom Nationalhistoriska museet, tittade på ekollonhattar och letade efter ubåten (varning för internt skämt)! Vi undrar fortfarande vart de har sin ubåt!
15. Sa vi att vi åt mycket? Vi åt Mycket.
16. Spelade in två filmiska mästerverk som ni kan hitta på vår Instagram!
17. Grät en skvätt när vi skulle skiljas åt. Usch!