En resa

13. Historien om när vi cyklade till Grekland

Efter ett stopp på 10 dagar i Tirana kändes det till en början trögt att börja cykla igen. Avskedet med familjen triggade igång en hemlängtan som vi inte känt sen vi gav oss av i mitten på juni. Detta i kombination med de extrakilon vi dragit på oss under vårt hedonistiska leverne i Tirana resulterade i ett långsamt trampande ut ut staden. Det dröjde inte mer än några kilometer innan den lena asfalten byttes ut mot grus. Vi kände oss snabbt hemmastadda i sadeln igen, men eftersom vi var stinna, välgödda och led av en viss "brain fog" kom vi inte speciellt långt den dagen.

Vår egen verklighet, eller vardag, kom tillbaks till oss som en örfil. Kanske är det oundvikligt att bli lite snurrig när ens dag börjar på ett lyxhotell med tillhörande mastodontfrukost för att sen fortsätta med att man uträttar sina behov bakom en buske, käkar fisk ur konserv och spenderar natten huttrandes i ett tält bredvid en familjegrav?
Även om vi hade Greklands gräns i sikte så ville vi göra det bästa av de dagar av cykling vi hade kvar genom södra halvan av Albanien. Med hjälp av olika kartor drog vi en preliminär rutt hela vägen till gränsen, vi försökte hålla oss borta från asfalten i den mån det gick utan att behöva ta några stora och tidskrävande omvägar. "Ska det bara rulla på så där enkelt och planenligt?" undrar säkert somliga av er medan andra kanske snarare tänker "När kommer allt elände då!?". Vi undrade samma sak, ända tills den dag fann vi oss själva vid ett vägskäl. Men inte vilket vägskäl som helt. Regnet stod som spö i backen och vi var redan blöta hela vägen in på huden. Korsningen bestod av två vägar. Åt det ena hållet gick en asfalterad väg som vätte nerför och inom räckhåll kunde man se, eller åtminstone föreställa sig, lyxiga hotell med öppna eldar och mjuka sängar som hade rum lediga för bara en struntsumma. Åt det andra hållet vätte vår väg; lerig, uppför så långt ögat kunde nå och med ett mullrigt hånskratt i bakgrunden. Med en skräckblandad förtjusning steg vi ner i gyttjehelvetet och började kämpa oss uppför. I takt med att solen hotfullt sänkte sig ner över horisonten ökade vår desperata jakt på en sovplats inomhus. Att slå upp tältet och krypa in dyngsur lockade, tro det eller ej, inte jättemycket. I beckmörker vek vi av vår tänkta rutt och gick ovetandes men hoppfulla mot en ljuskälla som vi hoppades av hela våra hjärtan skulle vara ett hus med tillhörande snälla människor. Efter vad som kändes som en evighet men i verkligheten bara var, uppskattningsvis, en halvtimme kom vi fram till ett hus där vi möttes av en skällande hund och en ficklampa som bländade oss. Vi hann knappt skaka hand innan mannen i fråga vinkade in oss på tomten. Paret, som livnärde sig på att producera rödtjut och rakia på sin gård, bjöd in oss som att det var mest självklara i hela världen och lät oss sitta och eftersvettas medan de avslutade sin arbetsdag i spritfabriken. Efteråt blev vi bortskämda med såväl mat som dryck, och slutligen sovplats. Det är svårt att låta bli att svämma över av tacksamhet i sånna här situationer. Dagen som följde var ganska standard och innehöll en dusch av nedre halvan av kroppen i en biltvätt och en valutaväxling på en kebaberia, vi behövde Euro och var osäkra på om vi skulle hitta en bankomat under början av vår tänkta rutt i Grekland. Än idag undrar vi om det var ett växlingskontor som passade på att kränga några svettiga kebaber vid sidan av eller om det faktiskt var en kebabstation som bara hade lite euro på hög som de kunde tänka sig att bli av med till en fördelaktig kurs. Det faktum att vi aldrig kommer få veta gnager i oss!
På kvällen hade vi tagit oss så pass långt att vi endast hade en ynka mil kvar till gränsen och avslutade vår vistelse i Albanien med en natt på vårt hittills billigaste hotell. Att vi knappt skulle få andas luften i Grekland för samma summa var vi lyckligt ovetandes om där och då.

När vi vaknade på morgonen var det som om Albanien verkligen ville visa sitt finaste leende för oss och våra sista minuter i landet spenderade vi med den här utsikten. Bättre start på dagen och avslut för vår vistelse i landet får man nog leta efter!

Så vad kommer vi minnas mest av detta land som vi trots allt spenderade nästan en hel månad i? Kanske dess vackra vyer, kanske den fantastiskt givmilda och gästvänliga befolkningen, kanske alla fritt springande kalkoner, kanske de saftiga granatäpplena eller kanske det progressiva Tirana? Förhoppningsvis ett potpurri av alltsammans!