En resa

14. En höst och en hund (till)

Det finns något magiskt med att äntra ett nytt land. När vi befann oss på andra sidan bommen vid gränskontrollen var det som något fladdrade till i bröstet. Konstigt att korsandet av ett imaginärt streck kan ge upphov till sådana känslor. Nu var vi i Grekland, vår sista land i Europa. Vi hade cyklat till Grekland. Det låter lika sjukt i våra öron som i era, tro mig!

Där och då trodde vi nog dessutom att vi skulle mötas av någon slags medelhavsvärme och att vi innan vi visste ordet var skulle vara i Aten och skölja ner souvlakis med drycker från det inhemska sortimentet. I vanlig ordning blev det inte riktigt som vi föreställt oss...

Som sista utmaning i sista landet hade vi tänkt ge oss på ytterligare en rutt från ett MTB-race, denna gång ett vid namn "The Bike Odyssey". Vad vi visste var att vi hade 600 km cykling i ett bergigt Grekland framför oss, men vad vi inte hade räknat med var att det skulle vara vinter.
Den första dagen vi gav oss ut på den förbestämda vägen var dimman tjock och vindarna kalla. Riktigt kalla. Alltså, Sverige i november-kalla. När vi rullade in i en liten spökby som trots allt hade ett kafé, valet att stanna till för att tina upp tår, fingrar och nästippar och ta en kopp kaffe var enkelt. Luften inne på Kafét vi steg in i var så tjock av cigarettrök att våra lungor var helt övertygade om att det inte var passiv rökning som pågick utan snarare att vi frivilligt och med stort engagemang satt och blossade på några cigaretter var. Det var som att gå in i en vägg! Den öppna elden i hörnet och tanken på något varmt att dricka lockade trots allt mer än den friska och iskalla luften utanför och vi slog oss ner. Ägarna såg ut som om de packats ner i en flyttlåda på 70-talet och nyligen vaknat ur sin dvala och bestämt sig för att öppna ett kafé i en by vars befolkning bestod av dem själva och 5 hundar. Hur resten av kafét såg ut vet vi inte eftersom röken var så tät att vi knappt såg längre än våra näsor sträckte sig. Vi beställde två kaffe som kom levererade i ytterst små koppar och smakade som ytterst vanligt bryggkaffe. Inget märkvärdigt. Ägarparet var inte sena med att fylla vårt bord med en stor hög av valnötter och vi högg gladeligen in medan vi långsamt återfick känseln i våra fingrar och tår, samt tron på att inte alla greker var ute efter att blåsa oss. När det var dags att betala kom notan i form av fyra knubbigt upphållna fingrar. Fyra euro för två sketna koppar kaffe, förpestade lungor och snustorra ögonglober. Det kändes tydligare än någonsin att det var ett land med ny mentalitet och ny prislista vi entrat. Blåsta och snopna steg vi ut i vinterkylan igen och hoppade på våra hojar.
Väl ute ur spökbyn insåg vi att vi inte lägre var ensamma. En av de 5 hundar som tillsammans med kaféägarna utgjorde byns hela befolkning hade valt att hänga med oss istället. "Äsch", tänkte vi, "Den springer väl tillbaks snart om vi bara ignorerar den". Vi hade redan upplevt såväl glädjen som sorgen och det ombedda ansvaret att bli med hund, och det kände vi inte att vi ville göra om, så sagt och gjort ignorerade vi jycken resten av den dagen, men när vi morgonen därpå tittade ut ur tältet låg den fortfarande kvar. Och natten efter det också. Och natten efter det också. Någon gång mellan den andra och tredje dagen som vår trogna följeslagare plikttroget knatat efter oss i vått och torrt kunde vi inte ignorerar den längre och gav den namnet "Kanelbullen" och började ge den mat i den mån vi kunde.

Trots att vi ganska snart insåg att november i Greklands bergigare områden innebar ganska ruggig kyla om nätterna och att vår utrustning absolut inte var anpassad för den sortens klimat hade vi gett oss fan på att det skulle gå att genomföra rutten ändå. När dag två började gå mot sitt slut och vi inte sett skymten av en människa på hela dagen kom plötsligt en bil upp bredvid oss och vi frågade om där möjligtvis fanns någon möjlighet att kunna sova inomhus i närheten skakade de båda männen i bilen på huvudena, men efter några sekunders eftertänksamt funderade vände de på bilen och bad oss följa efter. Deras arbetsplats låg några kilometer därifrån och vad de kunde erbjuda var en möjlighet att sova i deras vindskydd med tillhörande kamin. Innan de lämnade oss fyllde de kaminen och dukade fram bröd, fetaost och en hel kasse med clementiner som vi kunde äta till kvällsmat. Inget lyxhotell kanske, men bra mycket bättre än ingenting. Trots att kaminen slocknade efter några timmar så var det som en gåva från ovan att få ligga och känna värmen från elden mot ansiktet. På morgonen kom de tillbaka i samma bil med en ny uppsättning mat och tillsammans åt vi och drack te i takt med att vi återigen tinade upp. Lika kul vi tyckte det var att få en liten glimt av dessa tre mäns vardag tyckte nog de var att två uppenbarligen vrickade svenskar spenderat natten i deras vindskydd! När vi rullade från arbetsplatsen och våra nya bekantskaper var vi återigen kalla om fingrarna men varma i bröstet!
Nästa intressanta möte skedde två dagar senare när vi återigen stod utan sovplats och plötsligt blev inbjudna av en väldigt rar äldre dam. Inte ett enda ord hade vi gemensamt, något som visserligen inte hindrade henne från att prata på, ställa frågor och skrocka åt våra oförstående ansiktsuttryck. I ett försök att använda internationellt kroppspråk gjorde vi tummen upp och log, något som vi några dagar senare fick lära oss betyder något i stil med "up your ass" i Grekland. Snacka om att göra bort sig! På kvällen bjöd hon oss på souvlaki, hemmagjord körsbärslikör och valnötter, och sist men inte minst uppskattat, en varm säng med 5 tjocka filtar. Det krävs nog några dagars huttrande i ett tält för att kunna uppskatta en säng så mycket som vi gjorde där och då. Vi vaknade utvilade och återhämtade på morgonen, och vi vinkade glatt hejdå till tanten och gav oss av!

Olyckligtvis gick inte fixandet av sovplats alltid lika enkelt som den natten, och situationen vi försatt oss i var i många avseenden fullständigt idiotisk, men trots allt givande på något vis! Att i ett land vara befolkning inte alltid välkomnar främlingar med öppna armar försöka finna ett sätt att kunna bli inbjuden eller på annat sätt kunna sova inomhus är inte alltid det lättaste, men löste sig, det gjorde det alltid! Vi planerade våra dagsetapper på så sätt att vi alltid hamnade i en by på kvällskvisten, och därifrån använde vi oss av lite olika trick för att kunna infiltrera det grekiska folkhemmet med varierad framgång! En natt spenderande vi sovandes på ett kafégolv, en annan fick vi ett helt hus för oss själva och en tredje bjöd vi i princip in oss själva hos en man som bjöd oss på helt för mycket tsipouro (grekisk sprit) och berättade för oss om hans förra flickvän och deras förhållande.
Alla dessa möten och upplevelser som vi gått miste om om det inte vore för det att alternativet sova utomhus var absolut sist på listan. Givetvis på bekostnad av all skam vi hade kroppen och några mils promenad utanför den svenska komfortzonen, men vad är det i jämförelse med att få bläddra i människors fotoalbum, få skratta tillsammans och få vara i deras verklighet, om så bara för några timmar?
När vi nått till byn Agrafa och avslutat ruttens första hälft stötte vi för ovanlighetens skull på ett hotell där vi väntade ut några dagars ordentligt oväder, och kanske var det först här vi insåg att hunden inte skulle gå någon stans i första taget. Vid det här laget hade hon sprungit vid vår sida i 9 dagar, och under de tre nätterna vi spenderade i Agrafa låg hon precis utanför hotellets dörr. Trots tappra försök från vår sida att adoptera bort henne till valfri invånare i byn var det ingen som ville ha henne, och hon fick fortsätta söderut genom landet tillsammans med oss, men mer om det i nästa inlägg!