En resa

15. Bergochdalbana

Minns ni var vi avslutade sist? Det var dåligt väder och vi tog några vilodagar på ett enkelt hotell i den pittoreska lilla byn Agrafa. Vi åt ohälsosamma mängder choklad, tittade på bisarrt många avsnitt av Dexter och såg hur regnet öste ner på andra sidan fönstret. När ovädret blåst förbi och det återigen var dags att göra skiftet från latmask till friluftsfriskus inleddes dagen med en brant stigning och givetvis hade vi fortfarande vår vän Kanelbullen vid vår sida. När vi nådde den högsta punkten för dagen möttes vi av granar täckta av frost och snö- och isfläckar lite här och var.
Lagom till skymning den dagen rullade vi ner till den lilla byn Dafni i hopp om att hitta ett ställe att sova på. Vi frågade efter hotell, eller ett rum att hyra, på det lokala kaféet och blev hänvisade till en lite större stad, som vi glömt namnet på och som dessutom låg åt helt fel håll, några mil därifrån. Desperata efter en sovplats inomhus försökte vi göra oss förstådda hos några grannar, en medelålderns man och en äldre kvinna, som stod och pratade utanför sina hus. Med kroppsspråk försökte vi höra om vi kunde hyra ett rum eller en bit golv där vi kunde rulla ut våra liggunderlag. Vi gjorde allt för att slippa resa vårt tält och ligga och hacka tänder i minusgrader. Det tog nog minst en kvart innan de förstod vad vi frågade efter och när vi förstod att polletten trillat ner så vankade damen fram och tillbaka bakom sin grind och såg tveksam och ut. I samma veva dök hennes man upp och efter att de växlat några ord öppnade de grinden och välkomnade oss in.

De misstänksamma blickarna från kvinnan som vi fått innan var långt borta när vi satt tillsammans vid köksbordet med en brasa bakom oss och mat som puttrade på spisen. Någon slags konversation tog på något märkligt sätt form, fotoalbum plockades fram och ur en rosa bringare av plast hälldes det upp hembryggt vin. Den natten sov vi gott!
Nästkommande dag bjöd på mer asfalt än vad vi var vana vid och en brant och ödslig stigning upp till skidorten Velouchi. Något vi är väldigt nöjda med är att vi i princip sen denna resans start lyckats hålla oss ifrån trafikerade vägar. Med undantag för när vi cyklat in i storstäder så har vi under en vanlig dag varit förskonade från att behöva trängas med motordrivna fordon. Den dagen var inget undantag och vi höll kväll när vi kom fram till Karpenissi, en liten stad omringad av berg och som i grekiska turistbroschyrer beskrivs som "Switzerland of Greece".

När vi morgonen därpå upptäckte att hunden inte längre var där blev vi ömsom lättade ömsom nedstämda - ja, så var det även förra gången en hund valde att slå följde med oss. Vi ville ju, för hundens skull, inte att hon skulle följa med oss hela vägen till Aten, men vi kunde inte heller låta bli att känna ett stick av saknad när vi tittade oss över axeln en sista gång, såg att hon inte längre sprang bakom oss, och trampade iväg.
Första stoppet efter Karpinissi var en by några mil därifrån vid namn Krikello. De 3 milen dit var odramatiska och tog oss ett par timmar. Anledningen till att vi inte cyklade längre var för att nästa by längs vår rutt låg mer än 9 mil därifrån. Vi använde vår lediga eftermiddag till att stålsätta oss och vila benen inför utmaningen som väntade.

Vi ställde klockan på 04.30 och tvingade oss i säng tidigare än vanligt. Efter några starka koppar kaffe satte vi, rejält koffeinstinna, av i mörkret och kylan. Timmarna gick, solen gick upp, vi knuffade uppför och rullade nerför, om och om igen. Dagen bjöd på tre stigningar varav två var ganska dramatiska. Det var en dag fylld av fantastiska vyer, utmanande grusvägar och enbart korta matpauser, oftast på stående fot för att hinna så långt som möjligt medan solen fortfarande var uppe. Trots detta blev det många timmars kämpande i mörker och klockan hade passerat 23:00 när vi rullade i mål. Dränerade på energi stapplade vi in i hotellobbyn och vidare upp på rummet. Allt som allt cyklade vi i 14,5 h och cykeldatorn visade 97 km. Det var två vrak som trillade i säng den kvällen. Antagligen somnade vi redan innan huvudena träffade kudden.
Fortfarande mörbultade efter gårdagens insats gränslade vi våra hojar och satte av morgonen därpå. Vid lunchtid mötte vi två vandrare som satt och åt lunch vid sidan om den branta grusväg som vi kom knuffandes uppför. "Äntligen en kvinnlig cyklist i de grekiska bergen!", utbrast en av dem i ett glädjerop. Det visade sig att de bodde i byn som vi tänkt avsluta vår dag i, de gav oss deras adress och bjöd in oss att spendera natten i deras gästrum. Bara det faktum att vi visste att vår sovplats var säkrad gjorde resten av dagens cykling till en baggis! När vi kom fram till dem blev vi välkomnade av mat, te och härliga samtal! Båda två jobbade som översättare och de pratade oklanderlig engelska, vilket för ovanlighetens skull gjorde konversationerna mer nyanserade än vanligt!
Dagen därpå cyklade vi den sista etappen på "Bike Odyssey", rutten vi följt i nästan 3 veckor. Det var både en svår och en enkel dag på samma gång. Svår i det att det i vanlig ordning var brant och på grus och att vi var helt utmattade efter all den ansträngande och prövande cykling vi genomfört de senaste dagarna, men enkel i det att vi var så nära mållinjen. Som någon klok spinning-instruktör sa en gång, "Den sista intervallen är den lättaste!"!

Väl nere på platt mark och med slät asfalt under däcken flög vi fram utan några större ansträngningar, en härlig kontrast till de senaste veckornas kämpande uppe i bergen! Det tog oss två dagar att ta oss till Aten, vår sista anhalt i Europa. Slutet på början och sista sidan på det kapitlet. Uppvärmningen var över!

I Aten gav vi våra cyklar ett välbehövt lyft och fick hjälp av Greklands distributör av Rohloff, Vangelis Papas på Action3. Våra breda MTB-däck byttes ut mot mer asfaltsvänliga sådana och gjorde cyklarna redo för de nästan 3000 kilometrarna på asfalterad väg genom Egypten och Sudan.

Vi hyrde en lägenhet via AirBnB i centrala Aten, fick finbesök från Sverige och dröjde med att boka biljetterna till Kairo ända in i sista stund. Under veckan i Aten hade vi båda en magkänsla lik den man har precis innan man ska gå upp på scen och prata inför en massa människor, eller när bergodalbanan nått sin högsta punkt och gör en konstpaus innan passagerarna kastas nedför spåret med ett unisont tjut. Vi befann oss i det vakuum av tid som den konstpausen innebär, förutom att vår konstpaus var en vecka lång. Hur fånigt det än låter så kändes det som att det var nu äventyret skulle börja på riktigt.

Trelleborg - Aten, statistik

Antal cyklade kilometrar: 5129 km
Antal dagar på resande fot: 156 dagar
Antal länder: 10 st
Längst dag i sadeln - i distans: 127,7km, Serbien
Längst dag i sadeln - i tid: 14,5h, Grekland