En resa

16. "Welcome to Egypt!"

Ingen som känner oss blir nog förvånande när vi berättar att vi var ute i sista minuten med förberedelserna inför resan över Medelhavet. Vi bokade flyget kvällen innan, stod till långt in på natten och packade ned cyklarna och tejpade inte igen cykelkartongerna förrän vår taxi stod utanför och väntade.

Trots att vi varit på resande fot i mer än 5 månader var det fortfarande svårt att ta in att det var färdigcyklat i Europa.

Väl i planet bjöd Egypt Air på några verser ur Koranen på både skärmarna och i högtalarna strax innan vi lyfte. Bälteslampan i taket hann knappt slockna innan det var dags för landning och den slogs på igen. Det är alltid något speciellt när man kliver av ett plan och andas in den första, nästan alltid tunga, luften i flygplansdörren! Detta påståendet förutsätter förstås att man precis landat på något ställe som är några snäpp mer spännande än Visby airport eller Maglarps flygfält, och kanske också att ens packning består av två cyklar redo för äventyr istället för några uppsättningar badkläder och ett handbagage bestående av Toblerone, Ragusa, några burkar pingvinlakrits och en låda Plum in Madeira fån Anthon Berg! Vi kan med handen på hjärtat säga att det fanns stunder under dagen då en del av oss gärna hade sett att det, istället för Kairo, skulle stå Fuengirola på våra flygbiljetter och att vår senaste bild på Instagram skulle vara uppladdad från flygplatsen och innehålla en stor stark med texten "Den obligatoriska!" snarare än en bild där vi visar upp våra nya däck. Men livet är ju kort och mellanmjölk kan vi alltid ägna oss åt senare, nu jävlar skulle det ju hissas segel; mot Kapstaden!

Vi hann knappt av planet innan vi möttes vi av en kvinna från turistministeriet som efter att hon välkomnat oss var snabb med att berätta att vi inte skulle tro på allt vi hörde om Egypten i västerländsk media. "Här är 100% säkert och ni har ingenting att vara oroliga över!", sa hon och drog på smilbanden. För att slippa en tålamodsprövande prutsession med taxichaffisarna utanför flygplatsen ordnade hon en minibuss som tog oss till vår adress i Kairos östra utkant.

Vi hade två heldagar i Kairo och hann med att besöka pyramiderna vid Giza och Sakara samt utforska staden litegrann till fots. Vi hyrde ett rum via AirBnB och vår värd var nyinflyttad från Grekland och jobbade som engelsklärare på en privatskola. Vid pyramiderna noterade vi att vi nästan var de enda västerlänningarna på plats, de flesta besökarna var egyptiska skolklasser, östasiater och gissningsvis turister från Gulfstaterna. Desperata souvenirförsäljare gav oss i läxa att berätta för alla svenskar att Egypten är säkert och att vi borde åka dit igen! Medan vi promenerade längs Kairos gator ekade frasen "Welcome to Egypt" från förbipasserande bilar, kockar som stod och rullade ihop falafelbollar och främlingar i allmänhet. Det hade varit intressant att börja göra något liknande på hemmaplan, att man varje gång man ser någon vars fysiska attribut inte vittnar om en nordisk härkomst knallar över för att skaka hand och välkomna de till Sverige och i samma veva, som vi varit med om flera gånger, passa på att berätta att guden vi tror på faktiskt är samma Gud.

Den sista kvällen i Kairo tog Giorgios, vår värd, med oss till sin favoritbar, en takterrass på ett slitet hotell precis vid Nilen och morgonen därpå började vi trampa mot Suez!
Vägen dit ledde oss igenom platta sandiga landskap och vår dag ackompanjerades konstant av lastbilstutor som hysteriskt försökte få vår uppmärksamhet. Välkomnandet till Egypten fortsatte på vägen till Suez när såväl chafförer som passagerare, bokstavligt talat, hängde ut genom bilrutor eller över bilflak och skrek ut sitt välkomnande så högt och hysteriskt de bara kunde! Det hade varit intressant att återigen föreställa sig någonting liknande på hemmaplan, hur man med risk för både att få sitt Statoil-kaffe i knäet, böter och indraget körkort kastat sig ut genom bilrutan i ett kamikaze-utfall så fort man sett någon med minsta tillstymmelse till utländskt påbrå och för full hals skrikit ut "VÄLKOMMEN TILL SVERIGE!!!".

För att återgå till cyklandet mellan Kairo och Suez, redan efter mindre än en timmes trampande stannade en bil till några hundra meter framför oss och ut klev en gammal man som vinkade ner oss för att berätta att vägen var farlig och att vi var tvungna att hålla ögonen öppna för såväl tjuvar som banditer. En stund senare hände samma sak igen men denna gången var det av en man som ville välkomna oss till Egypten, ta ett foto på oss och försäkra oss om att vägen var säker för oss att cykla på.
Dagarna som följde hade vi i princip vägarna för oss själva, röda havet vid vår sida och härliga varma vindar som oftast knuffade på oss i ryggen. Då och då blev vi omkörda av lastbilar och ibland dök det upp enorma resortanläggningar, somliga under uppbyggnad med hopp om framtiden och andra tomma på turister och med bleknande fasader.
Annars då? En natt slaggade vi i soffan hos en egyptisk låtskrivare i en liten by, vi har poserat med tonåringar, militär och polis som velat ta foton med oss, vi har bränt oss i solen, jag har blivit slagen i ryggen med någon slags pinne av en idiot som skulle göra sig lustig när han körde förbi, vi har båda blivit nypta i fläsket av en förbipasserande kvinna på moped och dessutom slagit personligt rekord i distans när vi cyklade 283 km (!!!) på en dag!
I den lilla staden Safaga vid rödahavskusten gjorde vi en vänstersväng västerut med siktet mot staden Qena och Nilen. De 170 kilometrarna från Safaga till Qena tog vi i ett svep under ännu en lång dag. Vägen som går rätt igenom Egyptens östra öken har checkpoints med polis och militär som dyker upp med jämna mellanrum. Framåt kvällen rullade vi fram till en av dessa och efter att ha blivit granskade från topp till tå och frågade vart vi var påväg blev vi ombedda av polismännen att lyfta in våra cyklar i deras pickup. Vi spelade dumma och sa att det var lugnt och att vi helst ville cykla. Lite förbluffade nickade de och vi satte av med polisbilen puttrandes några meter bakom oss. När vi närmade oss Nilen dök det upp siluetter av palmer, andra träd och buskar som vi kunde ana i mörkret. Klockan var närmre tio på kvällen när vi kom fram till Qena och vid det laget hade polisen följt efter oss i 6 timmar. Vid flera tillfällen försökte de fresta oss genom att berätta hur snabbt vi skulle kunna vara framme om vi bara hoppade in i bilen och även om vi förstås avböjde var det aldrig några sura miner från deras sida. De följde oss hela vägen upp till hotellets reception och insisterade på att få ett klockslag på när vi tänkt fortsätta dagen därpå.
Klockan 8 på morgonen stod polisen och väntade på oss utanför och färden fortsatte. De sista 7 milen till Luxor cyklade vi på 3-4 timmar, och väl ute på vägarna igen möttes vi av ett helt annat landskap än det Egypten dittills bjudit på. Istället för sand och stenformationer vid vår sida hade vi nu gröna åkrar och färgglada blommor.

Den första kvällen i Luxor spenderades på vårt hotells takterrass i sällskap av några frassar som studerade arabiska i Kairo. Någonstans under kvällens gång började Nanna känna sig sjuk och som en blixt från klar himmel kom en stöt av feber, en dunderförkylning, illamående och en upprörd och osamarbetsvillig mage. Nu, mer än en vecka senare är vi fortfarande kvar på samma hotell i Luxor och utan någon större framgång på tillfriskningsfronten. Vår tänkta blixtvisit i Egypten blev visst lite längre än väntat.