En resa

17. Faraos hämnd och 48 timmar från helvetet

Under veckan i Luxor var rastlösheten ett faktum. Kontrasten från de långa dagarna i sadeln som varit till att vara sängliggandes var stor. Jag spenderade mina dagar med att ligga nerbäddad i halvdvala med podcasts i öronen och ibland gav jag mig ut på utflykt ner i hotellobbyn där internetanslutningen var lite bättre. Medan jag tampades med min magsjuka, den som på sinaihalvöns all-inclusiveanläggningar går under namnet "Faraos hämnd", gjorde Elof sitt bästa för att behålla livslusten vid liv genom att varva armhävningar på takterrassen med att bära spannar fyllda med sten upp och ned för hotellets sju våningar. Trots sina tappra försök tog det inte många dagar innan Elof klättrade på väggarna. På frågan vem som tyckte mest synd om sig själv, jag som låg med magont och feber eller Elof som med död blick stirrande in i väggen, kände hur livet "on the road" försvann längre och längre bort i horisonten och hur hans livsgnista flackade oroväckande, är nog svaret givet.

På en av dagarna som jag mådde lite hyggligare gjorde vi den obligatoriska turen till västbanken för att besöka bland annat konungarnas dal och Hatshepsut. Trots de spektakulära gravarna och ristningarna i templena var det inte de som utgjorde det mest intressanta den dagen. I bilen på väg till andra sidan Nilen börjad vi prata med en man i 80-års åldern från Frankrike som var och gjorde Egypten på ålderns höst. Vi slog följe under dagen och han berättade om när han i unga dagar, i sluten av 50-talet, åkte båt från Shanghai till Frankrike via Hongkong och Singapore, och om hans många andra resor som han fortfarande gav sig ut på. Att få lyssna till vår nya väns historier om när han som 20-åring sökte jobb på chokladfabriken i Malmö och hans årliga resor till Indien var betydligt mer intressant och inspirerande än när vår usla guide stod med trött blick och rabblade upp en inövad och monoton monolog om fornegyptiska släktträd.

Efter åtta dagar i Luxor mådde jag tillräckligt bra för att börja cykla igen och vi avslutade vår vistelse i staden med att promenera bort till Karnak-templet och senare ge oss ut på en stillsam kvällssegling i Nilen under solnedgången. Tystnaden och ron som vi fann där var rakt av motsatsen till cyklingen som väntade oss under dagarna som följde. Vi visste att det skulle vara två långa och krävande dagar i sadeln mellan Luxor och Aswan och där är ingen brist på skräckhistorier från andra som cyklat samma sträcka. Trots att vi varken blev knivrånade eller piskade med kedjor från vrickade bilförare så var vår upplevelse av de 240 kilometrarna längst Nilens östra strand långt ifrån harmonisk.
Väl framme i Aswan var vi fyllda till bredden av irritation, så för att kanalisera bort vårt negativa sinnestillstånd och vårt förlorande hopp till mänskligheten bestämde vi oss för att skriva av oss i form av en lista över all idioti vi stött på. Under mindre än 48 timmar träffade vi på fler nötter och kände oss mer utsatta än vad vi gjort under hela resan hittills sammanlagt.

  • Den unga mannen som likt en handdukssnärt och med centimetrerprecision slängde ut den ettåring han höll i handen framför oss när vi cyklade förbi. Detta givetvis ackompanjerat av aggressiva skrik och gapskratt när vi vinglade till för att försöka undvika att meja ner barnet. Bör tilläggas att vi cyklade efter varandra med ett tiotal meter i mellan och att han utsatte sin, gissningsvis, lillebror eller son för livsfara två gånger.
  • Motorcyklisten som på en trafikfri och bred väg smög upp, först bakom mig och sen bakom Elof, för att sen accelerera och göra en omkörning så nära det bara gick utan att nudda vid oss för att sedan vända sig om med ett hånflin på läpparna. Tur att vi inte hade vita underkläder den dagen!
  • När vi stannade till för att köpa lunch och en man i 25-års åldern kom upp bakifrån för att väsa den klassiska frasen "I Love you" i mitt öra och sedan spendera 25 minuter med att stirra obehagligt på mig medan vi åt lunch.
  • Vid tre olika tillfällen fick vi saker kastade på oss av ungdomar och barn. Någon fick in en fullträff i ryggen på Elof med en sten medan jag själv fick det något mer skonsamma alternativet och blev träffad av en apelsin. Senare fick vi träbitar i storlek av en underarm kastade mot oss av ett gäng testosteronstinna ungdomar. Sån tur var missade dom.
  • Lastbilschauffören som trots och bred och fin väg och helt utan andra bilar i sikte bestämde sig för att köra ner i sanden och sladda lite precis innan han passerade oss. Någon som genererade ett rökmoln som fyllde såväl lungor, ögon, näsor och munhålor med härlig knastrig sand!
  • När vi passerade genom den lilla staden Esna började en ung man i en tuk-tuk att följa efter oss. När vi stannade för att låta honom köra förbi stannade han några meter bakom oss och såfort vi började cykla igen anslöt han lydigt. När det hade pågått i ca 20 minuter och han kände sig färdig med sin påhittiga och obehagliga handling körde han upp bredvid mig för att sekunderna efter korsa min väg med bara några centimeters marginal och senare bränna vidare in på en sidogata.
  • Motorcyklisten som la sig precis framför Elofs cykel för att sedan vid upprepade tillfällen bromsa in och tvinga honom till att tvärnita. Allt detta givetvis följt av ett hånskratt!
  • Under ett flertal tillfällen under dagarna var det män som följde efter oss i tuk-tuks eller på motorcykel och det hela nådde sitt crescendo när jag hade 6st motorcyklar, de flesta med 2-3 passagerare på i min egen ålder, som omringade mig på en tungt trafikerad väg. Med hotfulla skrik på arabiska och hånfulla och perversa blickar terroriserade de mig under 10-15 minuters tid. När flera av dem körde så nära att jag kunde känna deras andedräkt var min gräns nådd och jag stannade till i hopp om att de skulle köra vidare. När det istället ledde till att de i en cirkel omringade mig och fortsatte skrika på arabiska skrek jag tillbaka att det var nog och att de skulle köra därifrån. Inte förrän några äldre män från ett kafé intill bevittnade den råa stämningen, och efter en stund kom ut och bad dem att köra därifrån lämnade de mig i fred. Med gråten i halsen cyklade jag vidare. Några timmar senare hände något liknande men med då "bara" med 3 motorcyklar och en tuk-tuk, men denna gång var det barn i 10-12 årsåldern som agerade såväl chaufförer och passagerare! Det som började med några nyfikna frågor urartade sen till fullständigt trafikkaos då dessa, alldeles för unga motorcyklister, ställde till det för samtliga ute på vägen. De gav oss inget annat alternativ än att ignorera deras frågor och efter ett tag tröttnade de och körde vidare.
  • Vi var båda nära att slå i backen när det plötsligt från ingenstans dök upp barn som drog i våra pakethållare och cykelväskor. Efter några svenska svordomar och ilskna blickar var de borta lika kvickt som de kommit dit.

Utöver ovanstående klagosång kan man addera ett och annat tjuvnyp, oräkneligt många sliskiga slängkyssar, blinkningar och givetvis också kommentarer som till exempel "Sexy girl" som slängts efter, gissningsvis, mig när vi passerat. Överallt där vi rullade fram skreks det ut, alltså verkligen skreks ut, oförståeliga fraser eller i bästa fall "Welcome!" och tyvärr så blev det att även alla dessa, eventuellt, vänliga gester bidrog till den obehagliga och hetsiga stämningen. Så ja, vad drar vi för slutsats från det här? Att skriva att alla egyptier är rövhattar vore ju såklart en lögn, men vår upplevelse av landet gav oss, tro det eller ej, inte direkt någon mersmak.