En resa

18. En gränsövergång och 1000 km genom Sahara

Vi anlände något utmattade till Aswan, vår sista anhalt i Egypten. Vad som väntade oss där var en annan sorts utmaning än den vi hade tampats med under de föregående 48 timmarna. Vi skulle försöka få tag på ett Sudanesiskt visum. Trots att det sudanesiska konsulatet i Aswan är känt för att vara generösa och snabba med att hantera visumansökningar så finns det ändå historier om folk som fått vänta länge innan de kunnat fortsätta sin resa söderut.

Med nedkavlade byxben och propert knäppta skjortor steg vi nervöst in på konsulatet och hoppades att mannen bakom disken hade fått sitt morgonkaffe och var på bra humör. Med ett något överdrivet artigt manér skakade vi hand och satte oss försiktigt på vars en stol som stod på andra sidan skrivbordet. Under tiden vi fyllde i ansökningarna och petade ner våra fingeravtryck på ett papper gnolade mannen bakom disken glatt. Egentligen var det väl inget märkvärdigt som skulle fyllas i på de där papperna, men bara vetskapen om vad ett fel skulle kunna innebära hade gjort att vem som helst hade kunnat stava fel på sitt eget förnamn och glömma bort vilket år man är född! Vi skrev varje bokstav med samma koncentration som om vi skulle desarmera en bomb. När vi reste oss upp för att gå bad mannen bakom disken oss att komma tillbaka bara två dagar senare. Vi jublade inombords! Jackpot!

Under de två dagarna vi väntade på att få komma tillbaka och hämta våra pass försökte vi lista ut vilket sätt som skulle vara enklast och billigast att ta oss till gränsen. Att vi inte skulle kunna cykla visste vi sedan länge på grund av att området är klassat som en militärzon. Ibland kan man höra om "overlanders" som tillåts köra sträckan själv men de flesta tvingas ingå i konvojen som lämnar Aswan två gånger om dagen. De två alternativen vi stod emellan var att antingen betala dyra pengar för den 17 timmar långa färjan, som går hela vägen från Aswan till Wadi Halfa i Sudan, eller ta oss över den, sen ett år tillbaka, nyöppnade landgränsen genom att köpa en bussbiljett, och åka med militärkonvojen, till Abu Simbel och därifrån ta den en timme långa färjan till Qustul och slutligen cykla de sista 30 kilometrarna till gränsen. Vi valde det sistnämnda men istället för att behöva betala för någon buss gick vi till polisstationen och spelade lite dumma och sa att vi ville cykla. Efter några telefonsamtal så hade polisen ordnat att vi fick åka med i konvojen morgonen därpå helt gratis!

När vi kom för att hämta våra pass som nu skulle vara ett sudanesiskt visum rikare, så möttes vi av samma man. Till skillnad från vårt tidigare besök hade han, att döma av sin uppsyn, definitivt inte fått sitt morgonkaffe denna dagen! Med mörk blick och sträng röst synade han oss innan han frågade vad vi gjorde där, varpå vi förvirrat svarade att vi skulle hämta våra pass, väl? Han agerade som om han aldrig sett oss innan, vilket givetvis gav oss kalla kårar, och som svar på vårt konstaterande bad han oss bara kallt att sätta oss ner i väntrummet. Mittemot oss satt källan till hans dåliga humör, två buttra koreaner i vår egen ålder.

"When did you apply for your visa?", frågade den ena koreanen när vi slog oss ner.
"Two days ago", svarade vi lite osäkert.
Koreanerna vände sig om till mannen bakom disken.
"So how come we have to wait for two weeks?!" sa de ilsket. Mannen bakom disken mumlade nonchalant något om en "new policy" och pekade på ett inramat gulnande dokument som stod lutad mot väggen i en hörna av rummet. Med små bokstäver stod det att det tog 2 veckor från ansökan till utfärdandet av visum, men att döma av lagret av damm som svajade ovanpå ramen så var det ganska uppenbart att den stått där ett bra tag.

Under minuterna som följde fortsatte koreanerna att ifrågasätta varför vårt visum gått så snabbt, och visumföläggaren fortsatte att peka på tavlan och mumla. Samtidigt som vi var förbannade för att deras beteende eventuellt skulle kunna gå ut över oss så hade vi dåligt samvete för att vi försökte att undvika att svara på deras frågor och istället började prata om vädret och hur mycket gott vi hört om Sudan, allt för att rädda vårt eget skinn. Att storma in på en ambassad, eller i det här fallet, ett konsulat, i tron om att man har någon slags rättighet att få ett visum är inte riktigt rätt väg att gå. Deras klädsel talade för att de inte var 100% införstådda med den sudanesiska kutymen, och deras beteende likaså. Att agera otåligt och vara iklädd korta shorts respektive urringning på ett konsulat till ett land som är ökänt för sin konservatism, är inte speciellt smart.

Efter en väntan som kändes oändlig kallade visumföläggaren upp oss till skrivbordet. Under tystnad tog han upp våra pass ur en av skrivbordslådorna och gav dem till oss och vi skakade tacksamt hans hand och smet lättade ut genom dörren.
När vi hade visumen i handen så gav vi oss tillbaka till hotellet och började packa ihop våra cyklar. Polisen hade gått med på att vi åkte med dem sålänge vi tog den tidiga konvojen morgonen därpå, så vi ställde klockan på 2:45 och gav oss ut i den egyptiska natten för att ansluta till militärkonvojen. Polisen lastade in oss och våra cyklar i en av turistbussarna och några timmar senare befann vi oss i Abu Simbel. Därifrån skulle vi ta en 1 timme lång färja över Nassersjön och sen skulle vi få cykla de sista 30 kilometrarna till gränsen. När vi anlände till hamnens ingång var klockan knappt sju på morgonen, så vi var övertygade om att vi i lugn och ro skulle kunna ta oss över gränsen!

Informationen vi fått av polisen var att färjan skulle gå flera gånger om dagen alla dagar i veckan och att gränsen skulle vara öppen, men efter att vi suttit utanför porten till hamnen i 3 timmar och väntat började vi tvivla på huruvida informationen verkligen stämde. Vakten pratade ingen engelska över huvud taget, och lastbilschaufförerna som också skulle på färjan visste lika lite som vi. Så vi väntade. Och väntade. Och 3 timmar blev 5 timmar. Och så väntade vi lite till, och 5 timmar blev 7 timmar. Där någonstans blev vi bjudna på te hos lastbilschaufförerna som också började bli lite less på att vänta. Efter att vi suttit och pratat ett bra tag öppnades äntligen grinden till hamnen och vi rullade in.
Hamnen visade sig vara en militärhamn och när vi hade färjan i sikte blev vi stoppade av högsta hönset, eller "generalen" som alla kallade honom, som bad oss komma upp och sätta oss hos honom och dricka lite te. En aning förvirrade men ändå smickrade av hans erbjudande ställde vi cyklarna åt sidan och följde med honom upp. Efter att vi talat om vart vi var på väg berättade han för oss att gränsen inte alls var öppen den dagen, och han avrådde oss att hoppa på färjan som vi väntat på så länge. Han berättade att mellan hamnläget på andra sidan sjön och gränsen fanns det ingen bebyggelse och att det nog inte skulle bli så populärt hos hans kollegor på andra sidan att ha turister som yrade runt i jakt på tältplats. Medan vi såg lastbilarna rulla på färjan erbjöd han oss att sova över i militärens konferensrum istället och föreslog att vi skulle ta den tidiga färjan morgonen därpå, något som vi tyckte det lät vettigt och vi tackade ja. Vi blev ledda upp till en gigantiskt lokal vars väggar kantades av tornliknande stolar och vars utsikt vätte över sjön och hamnen. Vi rullade ut våra liggunderlag på en av mattorna och somnade trots att solen ännu stod högt på himlen. Framåt eftermiddagen knackade det på och utanför stod generalen igen som undrade om vi ville följa med honom ut på en båttur så att vi skulle få se Abu Simbel templet från en lite annorlunda vinkel. Vi tackade givetvis ja och njöt av den stillsamma sjön som guppade under oss, och såklart också den spektakulära synen!
På morgonen var vi åter igen uppe i ottan och klockan sju befann vi oss på fartyget som skulle ta oss över sjön. Omgivna av nyfikna blickar och kalla vindar kände vi hur antalet fjärilar i magen blev fler och fler för varje meter närmare den sudanesiska gränsen vi kom. Vad skulle egentligen hända vid gränsen? Var visumet som det skulle? Skulle vi behöva muta någon för att komma igenom? Våra hispiga tankar avbröts av en man som arbetade på båten som ville att vi skulle följa med upp till kaptenhytten! Rummet som befann sig överst på båten var fullt av poliser som jobbade på gränsen och vi undrade i tystnad vad vi gjorde där. Stämningen i hytten var lätt och det skojades nästan lika friskt som det blossades på cigaretter, och efter ett tag var röken så tjock därinne att vi började undra hur i helsike kaptenen lyckades kryssa mellan stenformationerna i sjön i blindo.
Väl i hamn på andra sidan var det drygt 3 mils cykling genom ett vackert och orört ökenlandskap innan vi nådde gränsen. Proceduren på den egyptiska sidan gick både snabbt och smärtfritt. Bagagekontrollen ville först att vi skulle ta av alla våra cykelväskor för röntgen men vi lyckades slippa undan genom att vara omständliga och förklara att det skulle ta minst en timme för oss att få av allt. När det börjat bildas kö bakom oss tröttnade polisen och bad oss rulla åt sidan och det hela slutade med att de nöjde sig med att klämma lite på våra väskor och sen signalerade att vi kunde rulla vidare. Vi fick vänta en liten stund på att bli utstämplade och när det äntligen var dags att lämna egyptisk mark försökte mannen som skötte grindposten att mjölka oss på pengar och påstod att vi skulle betala 50 pund per skalle. Vi låtsades som att vi inte förstod vad han ville, gav honom tummen upp och babblade på om att det var vackert väder och att vi nu skulle cykla genom Sahara och berättade att vi ätit mycket falafel i Egypten osv osv. Det tog inte lång tid innan han gav upp och öppnade grinden och lät oss passera!

Den sudanesiska gränspolisen hade frukostrast när vi kom dit, så vi satte oss i skuggan och väntade i drygt en timme i ingenmanslandet på att bli insläppta. När vi väl kom in började en process som var något noggrannare och lite omständigare än på den egyptiska sidan. Lite fler papper som skulle fyllas i, passen skulle kopieras och bagagekontrollen öppnade faktiskt en väska eller två för att titta vad som fanns där i. Plötsligt fann vi oss själva ute ur byggnaden och ute på officiell sudanesisk mark, och sen började vi cykla.

Vår första natt i landet spenderade vi i staden Wadi Halfa som låg ca 4 mil från gränsen. Efter att vi hittat ett lämpligt och billigt hotell tog vi en promenad i stan och kunde snabbt konstatera att stämningen var annorlunda från byarna och städerna vi varit i under veckan som varit. Nyfikna och försiktiga blickar, leenden och artiga hälsningar var ett välkommet inslag. Vi förundrades över hur en landgräns kunde upplevas så starkt. Vid ett tillfälle fick vi en påse mango och granatäpple av en frukthandlare som vi pratade med, det var en självklarhet att vi skulle betala samma pris som alla andra på restaurangen vi åt på och en främling insisterade på att betala för vårt te och vår vattenpipa som vi avslutade kvällen med. Det kändes som att vi kommit till en annan planet!

Mellan oss och vårt nästa längre stopp, Khartoum, låg det 1000 km asfalt genom Sahara. Även om vägen vi följde till största del gick längs med Nilen så kunde det ibland gå långt mellan gångerna som man faktiskt såg den, oftast gick vägen 2-3 mil öster om floden. Under de åtta dagarna det tog att cykla till Khartoum vek vi vid flertalet tillfällen av huvudvägen för att cykla på de sandiga grusvägarna som gick genom byarna som låg belägna nära Nilens strand.
Dagarna var till stor del ganska lika varandra och landskapet som omgav oss såg till stor del snarlikt ut; lavasten, ett och annat ökenträd och givetvis en hel del sand. Vi hade nästan uteslutande vinden i ryggen vilket i kombination med det platta landskapen och den fina asfalten gjorde cyklingen till en baggis! Vi unnade oss långa lunchpauser och kafferaster på caféerna som med jämna mellanrum dök upp längs vägen. Vad som serverades på caféerna var alltid detsamma, den anrika böngrytan som går under namnet Foul! Enklast kan det liknas vid våra bruna bönor fast med sesamolja och, om man har tur, hackad lök och lime, som man slevar i sig med bröd! Kanske inte låter som någon kulinarisk höjdpunkt, men det kan faktiskt vara precis hur gott som helst!
Eftersom nätterna såhär års blir rätt kyliga i norra Sudan så gjorde vi vad vi kunde för att kunna sova inomhus varje natt, vilket i vanlig ordning försatte oss i intressanta situationer! De flesta av nätterna sov vi på caféerna längs med vägen som erbjöd sängar för motsvarande 2-4kr styck och i Dongola betalade vi rekordlåga 24kr för en natt på ett enkelt hotell. En natt blev vi erbjudna sovplats av en familj som vinkat ner oss för en tebjudning och en annan spenderades på polisstationen vid ruinerna som utgör Old Dongola. Den sista natten innan vi nådde Khartoum frågade vi efter sovplats i en liten by, som låg några hundra meter från vägen, och blev efter handskakningar med byäldsten ledda till ett litet lerhus med två enkla sängar. Historierna som omger alla dessa nätter kommer förmodligen vara med oss som minnen livet ut. Kanske berättar vi dom för er en annan gång!