En resa

19. En tanke från ett land som ingen vågar besöka

Sudan.

Vad tänker du på när du hör det?

Krig? Svält? Terrorism? Fattigdom?

Listan kan säkert göras lång, och i de flestas fall är det nog inte några positiva ord som bubblar upp till ytan när Sudan kommer på tal. Bilder på barn vars ansikten blivit invaderade av flugor bränner säkert på era näthinnor och kanske minns ni också fragment från nyheterna där det talas om ännu ett blodbad i Darfur eller om den infekterade separationen med södern.

Det är inte kontigt att era mentala varningssignaler drar igång på högsta volym så fort någon nämner Sudan, för vem som helst som följt nyhetsrapporteringen i västvärlden skulle vara överens om att Sudan är ett mycket farligt land att befinna sig i.

Ändå sitter jag här, mitt i smeten. Jag hör inga skottlossningar, jag hör inga granater som detoneras och jag hör inga människor som skriker för sitt liv. Vad jag däremot hör är ett sorl från folk som pratar över en kopp kaffe, ett lugnt brus från trafiken utanför och skratt och stoj från en grupp barn som spelar fotboll vid vägkanten.

Under de veckorna vi befunnit oss i landet har vi mötts av en vänlighet som är överväldigande. Har vi sett vilsna ut har någon kommit fram och undrat om vi behövt hjälp. Har vi cyklat förbi en grupp människor som ätit lunch har vi blivit inbjudna att dela deras mat med dem. Har vi behövt någonstans att sova har vi blivit erbjudna sängar i folks hem. Den sudanesiska befolkningen har visat oss ett praktexemplar på uppriktig godhet!

Detta innebär givetvis inte att Sudan är fritt från problem och att allt är guld och gröna skogar, men eftersom det sällan talas om allt det som är bra här vill jag passa på att göra just det, tala om det! Det känns viktigt att berätta att stora delar av landet är ett säkert, trevligt och ett spännande ställe att besöka!

Kontrasten mellan att ha fått frågan om vi haft dödslängtan som cyklar genom Sudan till det vi fått uppleva är helt enkelt för stor för att hålla tyst om! När media riktar strålkastarna mot problemenen så hamnar allt annat, allt bra, i en skugga så mörk att det helt glöms bort.

Så vad är det egentligen jag vill ha sagt? Kanske vill jag att fler ska få uppleva hur det är att sitta på plaststolar, vars ben sjunkit ner i sanden, i ett plåtskjul till kafé vid vägkanten till en ödslig väg genom Sahara och avnjuta en oljig portion foul. Kanske vill jag att fler ska få uppleva den utomjordiska gästvänligheten som finns här. Kanske vill jag bara påminna om att även på de till synes mörkaste platserna på jorden finns det mycket ljus. Glöm inte det!