En resa

20. Två veckor i Khartoum

Några dagar före julafton rullade vi in i Khartoum med dunder och brak. Cyklingen in till centrum hade nog varit ganska stillsam om det inte vore för att vi hade en mc-polis som tagit på sig ansvaret att eskortera oss genom stan i 30-40 km/h med sirenerna på högsta möjliga volym. Istället för att i lugn och ro lirka oss in storstaden via bakgator utan bilar blev vi nu ledda längs Khartoums huvudgata med polisen som med stor inlevelse dirigerade om hela trafiken så att vi inte skulle behöva trängas. Resultatet var ett smärre kaos vars effekt förstärktes av det höga och hysteriska tjutandet i bakgrunden. Vi försökte så gott vi kunde att hänga med i polisens raska takt!

När vi efter en 40 minuters lång vansinnesfärd svängde in på rätt gata möttes vi av en gigantisk banderoll med texten "WÄLKOMNA ELOF OCH NANNA TILL KHARTOUM!". Vi blev alldeles varma i hjärtat av att någon hade ansträngt sig så mycket för vår skull!
Vi visste redan innan att vi skulle bli välkomnade med öppna armar av en man vid namn Osman, som vi kommit i kontakt med via en vän. Vi insåg snabbt att vi hamnat på rätt ställe och såg med spänning fram emot kommande dagar. Osman är en otroligt uppfinningsrik och duktig arkitekt och har varit involverad i några av Sudans största företag. På 80-talet doktorerade han i arkitektur på KTH och känner i princip alla i Khartoum med en koppling till Sverige. Att säga att han är vänlig och generös känns som en underdrift! Det var han som anordnat ankomstöverraskningen och i princip allt annat som vi gjorde under de kommande veckorna! Minst sagt en riktig krutgubbe!

Dagen därpå fick vi en guidad tur runt Khartoum av Mohamed, en bekant till Osman, och hans barndomsvän Amin, som till vardags bor med sin familj i Dublin men nu gjorde sitt årliga besök hos föräldrar och resterande släkt. Eftersom vi blev upphämtade omkring lunchtid så blev det första stoppet en av Mohameds favoritrestauranger i stan. Olika sorters fiskar serverades tillsammans med sallader, bröd, tahini och chilipasta. Med mat för ett helt kompani var vi glada över att mycket av sightseeingen som sen ägde rum skedde genom att vi körde runt i staden medan våra nya vänner pekade på olika byggnationer, nya som gamla, och berättade historierna bakom dem. När vi smällt maten tillräckligt, för att vara kapabla att ta oss fram till fots, så lämnade vi bilen för att spatsera runt på marknaden i Omdurman. Marknadsmyllret var som ett marknadsmyller bör vara och utöver skomakarna, kryddförsäljarna och de obligatoriska köttstyckena, som hängde i krokar i vissa av gränderna, så kunde man tyvärr också finna leopardskinn och hantverk av elfenben. Efter att vi vandrat runt i de smala och mörka gränderna avslutade vi dagen med kaffe och kaka, med utsikt över stora delar av staden, på våning 18 på Corinthia Hotel.
Dagen därpå var vårt schema fullspäckat och vad som stod på agendan var en lite annorlunda tur genom staden. Planen var att vi, tillsammans med det lokala cykellaget, skulle cykla en sväng genom Khartoum. Det kanske inte låter speciellt märkvärdigt, men i en stad där cyklister sällan skådas, och speciellt inte kvinnliga sådana, så anade vi att vårt gäng skulle väcka en del uppmärksamhet.

Med en mc-polis i täten (självklart med sirenerna på!) rullade vår klunga, på ca 20 personer, fram längs de vältrafikerade vägarna. Bakom oss körde en minibuss som tutade konstant från början till slut - så frågan är väl kanske om folks blickar inte drogs åt vårt håll för att vi förde ett sånt jävla liv snarare än att vi gjorde något progressivt när vi kom cyklande i en klunga ledda av sudanesiska kvinnor. Oavsett var det otroligt positiva reaktioner vi mötte längs gatorna. Applåder, tummen upp och hejarop regnade över oss!

Den fullständiga frånvaron av infrastruktur för cyklister, och ovanan från bilister att dela med sig av vägen, gjorde dock att cykelturen, trots alla försiktighetsåtgärder och polisfordon som omringade oss, skulle kunna ha slutat illa. Visst var där någon som slog i backen, någon vars kedja plötsligt for av och en och annan som hade lite problem att hålla balansen men på det stora hela var det en lyckad eftermiddag!
På lillejulafton höll vi ett litet föredrag och visade bilder från vår resa i den stora trädgården till "Swedish house", Sudanese Swedish Friendship Associations 
mysiga lilla hus som ligger granne med Khartoums flygplats. Det var en stor och entusiastisk publik som ställde bra frågor och där var en orkester som spelade och sjöng traditionell musik med tillhörande danser både före och efter vårt föredrag. Vi var minst sagt smickrade att få vara huvudattraktionen för en sån spektakulär kväll!

Under kvällen träffade vi Robin Wikström från Helsingborg som, som en del av sina studier i mellanösternkunskap i Lund, praktiserade på den svenska ambassaden i Khartoum. Utöver att vi alla tre är skadade för livet med vår skånska kommer vi från städer där fenomenet att "tura"* är djupt rotat i den lokala (vulgär)kulturen! Som om att dessa gemensamma referenser inte skulle vara skäl nog för att bli vänner, och ses vid ytterligare tillfälle, så låg ju självaste julafton dessutom runt knuten. I publiken satt även Saamir, en finlandssvensk sudanes som var här för att hälsa på sin pappas sida av släkten, och som vi kom att spendera mycket tid med under de följande dagarna!

*"Tura": Spritresa med båt till land med lägre alkoholskatt. Är man inte full innan avgång så blir man det garanterat under turandets gång. Är man kapabel att gå rakt efter turandet har man gjort fel och bör titta sig om efter annan hobbyverksamhet - kanske frimärkssamlande? Julafton inleddes med att vi återigen blev upphämtade av Mohamed som den här dagen gav oss ytterligare guidning i Khartoum, bjöd på fika i sitt hem och presenterade oss för sin familj och som även hjälpte oss att hitta rätt malariaprofylax! Till lunch delade vi på två kilo lamm och för att kompensera den otraditionella julmåltiden streamade vi tjuren Ferdinand på Youtube medan vi åt!
Festligheterna fortsatte senare i Robins lägenhet på den svenska ambassaden, där han och flickvän Tathiana, som var på besök från Portugal, hade bjudit in oss och Saamir för att fira jul! Det bjöds på pepparkakor, Janssons frestelse, köttbullar, portugisiska korvar, risgrynsgröt, öl, egenkryddad snaps och efter maten blandades det till och med en och annan grogg! Efter en svensk jul på svensk mark i Sudan vinglade vi, mitt i natten, ut på Khartoums gator och in i en taxi hem till Osman!
Vår ursprungsplan om att stanna hos Osman i 5-6 dagar gick sen käpprätt åt skogen. Eftersom det inte är varje dag man blir inbjuden till tre bröllop, en förlovningsceremoni, en utflykt till Nilen, en föreläsning om nubisk kultur av en professor från Oxford och en föreläsning av vår värd, Dr Osman, om Khartoums och Omdurmans arkitektoniska utveckling och historia så blev vår vistelse närmare två veckor lång!

Med ett bord fyllt till bredden av godsaker firade vi in det nya året med en stillsam tillställning tillsammans med vänner och bekanta till Osman. Vid tolvslaget kunde vi till och med ana (med betoning på ana!) att det avfyrades en och annan raket i grannskapet!

En av de mindre festliga sakerna som stod på agendan här i Khartoum var att på något sätt ordna ett "East Africa Tourist Visa". Detta nya visum är ett samarbete mellan Kenya, Uganda och Rwanda och tillåter en att besöka samtliga tre länder och röra sig obehindrat över gränserna under 90 dagar. Eftersom vi planerar att besöka de alla tre så fanns det alltså både tid och pengar att spara, det enda kruxet är att det land man tänker besöka först är det land som måste utfärda visumet. Således var vi tvungna att ansöka om vårt på den kenyanska ambassaden, som såklart hade jul- och nyårsstängt fram till den 4 januari. Att vänta tills de öppnade skulle innebära ytterligare några dagar i Khartoum och även om beslutet att stanna inte gick i samklang med vår ursprungsplan så var det inget svårt beslut att fatta.

Eftersom visumets 90 dagar börjar ticka vid "Date of issue", alltså på samma dag som det utfärdas, skulle det innebära att 5-6 veckor redan passerat när vi väl tagit oss till den kenyanska gränsen. När vi förklarade vårt dilemma på ambassaden var de förvånansvärt tillmötesgående och gick med på att frångå protokollet och skriva att utfärdandedatumet var den 10 februari! Från det att vi klev in på ambassaden till att vi klev ut med våra visum i handen hade det gått ca 3 timmar! Vi jublade över den snabba processen och att konsuln gick med på att låta det vara lite Hawaii med våra datum!

Nu har vi myror i brallorna och snart bär det av igen längs den östra sidan av den Blå Nilen! Mot den etiopiska gränsen och vidare!