En resa

21. Farewell, Sudan!

Det var med minst sagt blandade känslor vi lämnade Khartoum. Under de sista dagarna hade myrorna börjat krypa i benen på oss båda två och vi kände att det var dags att ge oss av igen. Eftersom vi börjat känna oss hemmastadda hos Osman var det med en viss separationsångest vi vinkade adjö. Det är lätt att bli bekväm i det bekväma livet, men nu var det dags att styra skutan söderut igen!

Först kändes pedalerna nästan främmande under fötterna och cyklarna kändes som om de var gjorda av bly och att väskorna var fyllda av sten, men det tog inte många kilometer innan vi var tillbaka i vår gamla takt igen. Lite som första skoldagen efter sommarlovet, det tog en lektion och en rast, eller i vårt fall x antal pedalvarv och ett lunchstopp, för att känslan av att sommarlovet aldrig ägt rum skulle infinna sig.

Vi cyklade på den asfalterade vägen väster om Blå Nilen och trots en sen start tog vi oss drygt 120 km innan vi stannade till i den lilla byn Brakow. Innan vi ens själva förstått att vi var inne i byn blev vi invinkade av en man som erbjöd oss sovplats för natten och en rejäl måltid. Om man bortser från de två dagar vi spenderade i Al Qadarif så gick det inte en natt utan att vi blev inbjudna. Vi är nog varken de första eller sista som konstaterat att den sudanesiska gästvänligheten är något extra! Det borde skrivas ut recept i form av flygbiljetter till Sudan som bot på förlorat hopp om mänskligheten!
I Al-Qadarif hade vi planerat att stanna en dag för att ge våra cyklar sin motsvarighet till det stora julbadet, vi skulle polera och putsa, tvätta och damma av och dessutom montera våra nya däck! I Aten hade vi bytt våra välanvända MTB-däck mot mer asfaltsvänliga sådana, däck som var tänkta för de ca 3000 kilometrarna asfalt som vi nu lagt bakom oss. Vad som däremot väntade oss i Etiopien var långt ifrån slät och fin asfalt och ett par nya MBT-däck skulle antagligen göra både livet lättare och cyklingen roligare! Precis lagom till att allting stod färdigt och vi drog en lättnandes suck över att vi inte tagit sönder något såg vi att Nannas bromsvajer bestämt sig för att packa väskan och ge upp. Antagligen på grund av slitage hade den trasslat till sig och den satt som berget i sitt hölje, och när vi försökte dra ut den resulterade det i att höljet drogs sönder. Nya vajrar har vi med oss men inga höljen, så dramat var ett faktum. Vid den här tidpunkten hade klockan redan passerat kväll och att cykla vidare utan bakbroms var inget alternativ! Tillsammans med en av männen, som jag pratat lite med tidigare, och som verkade ha som huvudsyssla att hänga utanför vårt hotells huvudentré åkte jag iväg i jakt på en lösning på problemet. Även om jag var stressad över situationen så var det svårt att inte se det komiska i hur vi for fram i baksätet på en liten rickshaw från den ena järnhandeln till den andra. Totalvikten på fordonet ökade nog med drygt 250 kilo när vi klev ombord och det var med nöd och näppe vi fick plats i baksätet! Det var ett under att det ensamma lilla framhjulet nuddade vid marken! Min nyfunna vän verkade känna varenda kotte i stan och alla de handskakningarna, allt det gormande och alla de högljudda hälsningsfraser som föranledde vårt besök på just den järnhandeln som hade vad vi sökte i lager bidrog till att ge honom en viss Micke Dubois-aura. Behöver vi skriva något om att allting löste sig tillslut? Det gjorde det såklart och dagen därpå rullade vi fram med nya däck och funderade bromsar som om ingenting hade hänt!
Desto närmare den etiopiska gränsen vi kom, desto mer växte vemodet inför det faktum att vi var påväg att lämna det fantastiska landet vi ännu befann oss i. Samtidigt så var det motiverande att veta att vi hade ett helt nytt land inom räckhåll och att vi kunde se hur landskapet förändrades. Sand byttes ut till gräs, kameler byttes ut av färgglada fåglar och den platta marken byttes ut av böljande kullar.
Skräckhistorierna vi hört från andra långfärdscyklister som cyklat genom Etiopien tydde på att vår vardag skulle se ganska annorlunda ut på andra sidan gränsen. Vi såg fram emot det nästan lika mycket som vi fasade inför förändringarna som skulle ske. Men igenom skulle vi, förr eller senare. Även om det pågår mycket skit där så kan ju inte allting vara ve och fasa, tänkte vi och hoppades på att fallskärmen skulle fungera när vi tog klivet över kanten och hoppade ut ur det imaginära flygplanet - om ni tillåter oss att överdriva lite!

Nästa anhalt: Etiopien!