En resa

22. Go west!

Att kliva över gränsen till Etiopien var som att landa på en ny planet! För första gången på en månad såg vi kvinnor med utsläppt hår, urringningar och kjolar som inte gick ända ner till marken. Bara en sån sak som att folk satt och drack öl lite här och var! Storögt och fascinerat såg vi oss om, och upptäckte att även alla människor runt omkring oss tittade lika storögt tillbaka. Detta skulle bli något av ett genomgående tema! När vi mötte deras blickar vek de inte undan, och vi konstaterade att oskrivna svenska regler om hur längre man håller ögonkontakt, innan det blir obehagligt, inte gäller här!

Vår vistelse i Etiopien fick sig en minst sagt ganska usel start. Under första natten stötte vi på ett hinder som skulle sätta käppar i hjulen på oss redan innan vi ens börjat rulla. Återigen var det dags för tarmparasiten giardia att ställa till det. Det blev ett allt annat än kärt återseende. Till er som inte hängt med i svängarna var det alltså samma parasit som vi dragit på oss under vår cykeltur i Atlasbergen tidigt i våras, och som även varit framme och spökat ett par gånger på denna resan, som kommit på återbesök. För att inte bli för långdragna så kan vi väl sammanfatta våra första dagar i landet såhär: Sängliggandes, självömkande och med en diet bestående av enbart Coca-Cola. Att kurera med Coca-Cola är ju något av en klassiker vid magsjuka och passade bra eftersom vi båda kände en stark avsmak inför allt vad fast föda hette!
När vi knaprat i oss lite medicin och kände oss på bättringsvägen så var vi uppe i sadlarna igen. För varje tramptag vi tog blev landskapet mer och mer dramatisk och vi steg sakta men säkert i höjdmeter när klättrade längre och längre upp på det etiopiska höglandet.

Den första kvällen efter sjukdagarna blev vi inbjudna att spendera natten i hos en familj i en utkanten av en liten by. Vi stannade egentligen bara för att be om vatten till våra flaskor men blev istället visade till några sängar, med stommar gjorda av trä och med flätat koskinn som madrass, som stod under ett stort träd bakom deras hus. Vi tackade såklart ja till deras inbjudan och ledde in våra cyklar till trädgården. Efter att vi blivit bjudna på kaffe och kvällen gjort entré togs filtar fram och hela släkten lade sig till rätta under det stora trädet. Vi var säkert minst 20 personer som sov där under trädet, och trots den surrealistiska situationen vi befann oss i, och de höga koffeinhalterna vi hade i blodet, så sov vi väldigt gott den natten. Den dagen skulle också bli den sista dagen att spenderas på någon större huvudväg på ett bra tag framöver.

Efter en halv dags cykling dagen därpå styrde vi skutan in på en avfart till en grusväg som skulle ta oss längs hela Tanasjöns västra sida. Det var jobbig men fin cykling och rutten bjöd på enastående vyer över sjön och mjölksyreproducerande uppförsbackar! Denna rutt blev också startskottet för vår något oortodoxa plan för Etiopien. Om man söker runt på nätet efter andra långfärdscyklister som cyklat genom landet så hittar man nästan enbart resor som gått längs den afalterade och mest direkta vägen till Addis, och som sen fortsatt i samma stuk söderut mot antingen Arba Minch eller Moyale. Eftersom asfalt (på vårt sätt att se på det här!) många gånger är synonymt med transportsträcka så var detta såklart inte ett alternativ. Vi studerade vår papperskarta och vår gps och såg att alla de sällan besökta regionerna i väst hade stora nätverk av, gissningsvis spännande och utmanande, grusvägar. Valet var enkelt, det var klart vi skulle "go west"! Nu hade det ju visserligen ingenting med varken San Fransisco eller vår sexualitet att göra, utan mer för att de outforskade markerna helt enkelt lockade mer än allfarvägarna!

Att försöka hitta en långfärdscyklist som cyklat genom landet och inte kommit ut på andra sidan med uppfattningen att stora delar av den etiopiska befolkningen är rövhattar är som att försöka hitta en nål i en höstack! Ofta kretsar historierna kring stenkastning, trakasserier, oförskämdhet, brist på empati och vittnesmål om djur som farit illa åt. När vi stakade ut vår rutt hade vi också detta med i beräkningen, vanligtvis är det ju ett trevligare bemötande på platser som ser lite turism - och om man ska tro på alla reseskildringar så hade vi ju därför knappast nåt att förlora på att dra västerut!

Under de dagar som vi spenderade på huvudvägen och på västra sidan av Tana fick vi ett litet smakprov på vad det är alla talar om. Barn som envist följer efter cyklarna, konstanta skrik efter pengar eller allmän uppmärksamhet och som värst var det när vi hade mobb på 35-40 barn och ungdomar som frenetiskt kastade sten efter oss i en liten by. Trots att ingen av stenarna träffade oss fysiskt så var det som om deras illvilja gick rakt in i själen på mig. Vi visste ju att det antagligen skulle hända under något tillfälle i Etiopien, men jag tror inte det går att föreställa sig eller gardera sig mot sådant i förväg. Vi lyckades lägga mobben bakom oss och först när vi var utom synhåll brast det för mig. Det var bara att lägga cykeln i diket och sätta sig på en sten, låta tårarna rinna i 5 minuter, andas djupt, och sen fortsätta.
När grusvägen tog slut hade vi drygt 5 mil att cykla på den väg som går från Bahir Dar och vidare mot Debre Markos innan korsningen där vi skulle svänga västerut mot Chagni och gränsen till Benishangul-Gumuzregionen. När vi var ungefär halvvägs till vår avfart var kvällen kommen och vi rullade lägligt nog in i en stad och började leta efter ett ställe att spendera natten på. Plötsligt hörde vi någon som på amerikansk dialekt påkallade vår uppmärksamhet och vi vred förvånat på huvudena. Vid en uteservering satt två tjejer i vår ålder som vinkade in oss för att ta några kalla öl och prata lite, och det tyckte vi lät som en utmärkt idé! Det visade sig vara så att en av dem var en volontär från Fredskåren som under de senaste två åren bott i den lilla staden och jobbat med jordbruk, och hennes väninna som under några veckor var och besökte henne från Hawaii! Vi hade en härlig kväll ihop och det slutade med att vi smällde upp vårt tält i hennes trädgård och dessutom fick en inbjudan till en av hennes kollegor i staden som vi planerade att anlända till dagen därpå!

Avfarten mot Chagni bjöd först på en rejäl och svettig stigning upp till 2644 meter men belönade oss efteråt med 5 mil av ljuvlig nedförsbacke! Kombinationen nedförsbacke och det faktum att alla barnen i byarna vi passerade verkade ha föräldrar som berättat för sina barn att man bör vinka och hälsa när en främling kommer på besök, snarare än att skrika efter uppmärksamhet eller kasta en sten, gjorde det till en av de bästa dagarna på länge! Nu kunde vi också börja bete oss som vanligt igen, det fanns ingen anledning att jobba på att bli världsbäst på att nonchalera folk och att ha musik i lurarna på högsta volym längre. Det är betydligt trevligare att prata med någon som bara är nyfiken på ens resa eller med några ungar som vill öva sin knapra skolengelska än någon som följer efter en i en halvtimme och skriker "Ge mig vattenflaska!", "Ge mig pengar! Det är min rätt!" eller min personliga favorit, killen i 20-årsåldern som, några dagar tidigare, följde efter oss på sin motorcykel, och tyckte att vi gott kunde ge honom våra cykelväskor, och dessutom blev irriterad och började gestikulera aggressivt för att han tyckte att vi cyklade för sakta! Det brukar ju påstås att livet på resande fot är världens bästa skola men många gånger får man snarare uppslag till nya frågor än svar; trodde vår fascinerande vän motorcyklisten på riktigt att vi skulle knäppa av våra väskor och hänga dem på hans motorcykel och att vi skulle börja anpassa oss efter hans fart, trots att han var den som valt att följa efter oss och inte tvärtom? Fascinerande!

Väl nere i Chagni mötte vi Zach, den andra volontären från Fredskåren, som välkomnade oss med öppna armar! Hemma hos honom stannade vi en extra natt för att vila benen, göra stan och dessutom passa på att sanera våra kläder som under någon av våra nätter gått och blivit bärare av vägglöss, som med god aptit festade på vårt blod om nätterna. När vi googlade up "how to get rid of bedbugs" föreslogs behandlingar i värmeskåp och tvättmaskin, men eftersom sådana moderniteter inte fanns tillgodo fick vi improvisera lite! En stor del av dagen tillägnades till att koka upp vatten på Zachs lilla gasspis, som sen, tillsammans med alla våra kläder, fick åka ner i en plasthink med lock!
Dagen efter vårt saneringsjobb hade kläderna torkat och vi kände oss redo att trampa vidare västerut! Det var i Chagni som asfalten slutade, och "vilda västern"-vibbarna blev betydligt påtagligare när vi rullade fram på röda dammiga grusvägar! Etiopien håller på att bygga en jättelik vattenkraftsdamm, Grand Ethiopian Renaissance Dam, och vi tog, under ett par dagar, samma väg som alla de lastbilar som fraktar material till och från bygget. Varje gång vi blev omkörda eller fick möte så resulterade det i en grundlig inbäddning i kompakt och härligt vägdamm som tog sig in i alla möjliga vrår och skrymslen där man helst inte har damm. Några sådana behandlingar om dagen i kombination med den tjocka och kletiga sudanesiska solkrämen, som vi var noggrant insmorda i, gjorde att både vi och våra cyklar bar runt på ett rejält lager av vägdamm!
Landskapet kan mest beskrivas som torrt och visset, enorma ytor var ofta nedbrända. Om det var naturliga skogsbränder eller anlagda sådana för att skapa åkermark vet vi inte, men den svarta marken som ofta omgav vägarna vi cyklade på spädde på ödsligheten ordentligt. Oftast var det inte så fotogeniska landskap som vi befann oss i, mycket på grund av att torkan färgade allting i samma bytta och gjorde naturen runt omkring oss ganska dassig. Bitvis var det dock väldigt spektakulärt, framförallt när grusvägen följde den Blå Nilen under ett par mil eller när man kunde se berg i fjärran.
Annars har dagarna avlöst varandra. Vi har vaknat, druckit vårt morgonkaffe, gett oss ut på vägarna, hittat ett lämpligt ställe att ta skydd från solen under de varmaste timmarna på dagen och sedan cyklat vidare längs de ödsliga vägarna tills kvällen kommit och då har vi försökt lokalisera en plats att stuva in oss själva och cyklarna på, eller rest vårt tält, och sen har vi sovit gott! Sätt den sekvensen på loop och så har ni en ganska målande bild av vad vi har pysslat med här i Etiopien hittills!
Den sista dagen innan vi anlände till Asosa bjöd på några hundra meters stigning i höjd och en dagsdistans som var betydligt längre än vad vi vanligtvis avverkar. Det var absolut något av en pers att ta oss hela vägen fram innan solen gick ner, och benen värkte av utmattning när vi rullade in på hotellet som vi satt sikte mot. Ett hotell som egentligen låg över vår prisklass, men vi kände båda två att det vore skönt att spendera några nätter på ett ställe med varmvatten i kranen och där vi inte hade sällskap av diverse blodsugande kryp i sängen om nätterna.

Efter lite prutade i receptionen var priset för det närmast sagolika stället mer än rimligt, och vi lastade in cyklarna i rummet och tog sedan en välförtjänt dusch! När vi sänkte garden och tillät och själva att verkligen slappna av så hände det. Vi blev sjuka. Igen. Men vi är inte bittra! Eller åtminstone inte så bittra som man kanske borde vara efter att, för fjärde gången inom loppet av två månader, åkt på något som strulat till det med magen! Medikamenten har flödade under några dagar!

Vårt nästa delmål i detta stora land ligger drygt 400km söderut, Gambela - huvudstaden för regionen med samma namn. Så ja, mot Gambela och vidare!