En resa

24. The mind is absent, the body is present

Efter att vår rutt genom Etiopien var klar på ritbordet så kom det sig naturligt att vi satte upp några delmål för detta stora land som är fyllt av prövningar. Städer som låg med ca en veckas cykling mellan varandra fick bli våra milstolpar: Chagni, Asosa, Gambela, Mizan Teferi och slutligen Omorate. Den sistnämnda orten har ännu ej bockats av men vad vi kan konstatera hittills är att vi har varit mer slitna och mer dränerade på all sorts energi för varje stad vi nått. Efter att vi cyklade ut från Asosa hade vi en heldag på den afalterade vägen som går i riktning Nekemte och i Bambesi vek vi återigen av och ut på nätverket av grusvägar som vi föredrar att cykla på. Det tog oss sex dagar att cykla till Gambela, där vi stannade och tog en vilodag. Ut ur Gambela hade vi två dagar på nylagd asfalt till korsningen i staden Gore, därifrån hade vi fyra dagars slit på grusväg innan vi rullade in i Mizan Teferi på skakiga ben och med en aning ostabil psykisk hälsa. Landets berg och backar, som vägarna vi cyklat på slingrat sig upp och ner för, gör såklart att våra ben känns som spaghetti, men den stora utmaningen här ligger någon helt annanstans.
1 En av frågorna som förr eller senare alltid ställs av personer som vi pratar med här är "What do you think of Ethiopia?", och i vanliga fall brukar vi svara något lite svävande om att naturen är väldigt fin eftersom vi helst inte vill förolämpa någon. Vi tycker givetvis att naturen är vacker, men i ärlighetens namn är landskapen antagligen det sista som skulle komma på tal om någon, som vi inte var rädda för att trampa på tårna, skulle ha ställt frågan om vad vi tyckte om detta mycket märkliga land. I detta blogginlägget kommer vi att ge ett något ärligare svar! Kanske är det på sin plats att innan vi börjar höja ett varningens finger för det som komma skall, en klagosång, eller det som på engelska kallas för "rant", är på ingång! Vi har såklart inga illusioner om att vi är experter på etiopisk kultur och våra intolkningar må vara helt åt skogen men här kommer lite tankar om våra upplevelser!
2 Att Etiopien är ett land med stor mångfald, att folk med olika etniciteter och religion lever sida vid sida och att här finns en stor gästvänlighet upprepas av barn som ett mantra. Vi hörde från en amerikansk engelsklärare som jobbat här i några år att barnen lär sig detta som en slags ramsa i skolan och sedan tar varje tillfälle i akt att säga den högt. Det kvittar dock hur många gånger den yttras, för vad som vi faktiskt mött är ramsans raka motsats! Aldrig har vi upplevt ett land som verkar så makalöst homogent som Etiopien! Frågorna som ställs är alltid dem samma, svaren på våra motfrågor är identiska och folks beteende är så lika varandra att hela vår tillvaro känns som en enda lång déjà vu! Spontant känns det som att variationen människor emellan på en valfri svensk arbetsplats i valfri stad skulle uppvisa en större mångfald än vad alla de etiopier vi hitintills mött gjort sammanlagt. I många fall är det säkert språkbarriären som gör kommunikationen enformig, men när det ner till minsta stavelse är samma konversation som äger rum om och om igen, som om det var läst från ett manus, blir det nästan lite spöklikt!
5 Även om vi befinner oss i ett land som har helt andra oskrivna regler när det kommer till fysisk kontakt och personligt space, så känns det ändå inte som att gemene etiopier skulle uppskatta att få den behandlingen som vi fått. Det är svårt att föreställa sig att någon människa, etiopier eller ej, uppskattar att bli omringad varje gång de sätter sig för att pusta ut i skuggan, vill ha stenar kastade på sig eller vill äta varje måltid med en publik på 200 pers som alla stirrar dem rätt in i ögonen. Det känns som att det är väldigt få människor på den här planeten som skulle tycka att det vore trevligt, eller åtminstone vara oberörd av att ha 20-100 barn som följer efter och skriker på dem medan de utför sina dagliga sysslor. Trots att Etiopierna stoltserar med sin kristendom så lyser den gyllene regeln med sin frånvaro här. Vi har aldrig haft så stor sympati och förståelse för djur på zoo och kändisar som örfilar paparazzis som nu.

Vår toleranströskel för vad som gör oss irriterade har definitivt blivit högre under våra dagar här, samtidigt som vi har blivit experter på att säga ifrån när folk tagit sig över den tröskeln. På sistone har det varit mer regel än undantag att vi får vars några psykbryt om dagen när vi blivit utsatta för valfri ovannämnd behandling. Även om det oftast är barn som förpestar vår tillvaro så är det ju i grund och botten föräldrarna som är problemet, och av den anledningen, i kombination med att våra tillsägelser till barnen sällan bär frukt, så har vår taktik för att få dem att sluta varit att helt enkelt be en vuxen människa att säga ifrån. Vi har vinkat ut vuxna från sina hus och trädgårdar, stoppat bilar och bett chauffören om hjälp och stormat in på restauranger i desperat jakt på någon ansvarstagande vuxen individ. Tyvärr har inte detta heller funkat alla gånger, kvinnor som sagt åt behandlas som luft av barnen och oftast krävs det att männen tar i med hårdhandskarna och jagar iväg ungarna med sten eller med pinnar för att de ska förstå poängen. Det sägs ju att våld föder våld, och det är säkert sant. Kastar föräldrarna sten på sina barn så kanske det inte är mer än logiskt att barnen sen i sin tur kastar sten på utlänningar? Frågan är, när väl våldsförökningsproceduren är igångsatt, hur får man då stopp på den utan att banka skiten ur satungarna?

Där är säkert en och annan som sitter och blir provocerad när ni läser det här. "Skit i att åka dit då om det är så hemskt", har det säkert hunnits tänktas både en och två gånger redan. Vi är gäster i ett land - vi fattar det! Det är vi som får anpassa oss efter vad som gäller i länderna som vi passerar - självklart! Men, frågan vi ställer oss är var man som gäst och turist ska anpassa sig och när det är ok att säga ifrån? Var går gränsen? Om tillräckligt många trakasserar samma grupp människor på samma sätt, räknas det som kultur då? Och om det är kultur, är det samma sak som att det är acceptabelt?

Ett exempel är en situation som Zach, den amerikanska Fredskårs-volontären som vi bodde hos i Chagni, berättade för oss om. Han och hans kollega hade varit på en bar och druckit några öl när kollegan plötsligt nöp servitrisen i rumpan. Zachs spontana reaktion var att slå näven i bordet och fråga "Vad i helvete gör du!?", varpå kollegan svarade att det var en del av hans kultur att behandla kvinnor och deras kroppar på på det viset. Även om tafsande på barer och nattklubbar i Sverige knappast hör till ovanligheterna så skulle nog en svensk aldrig blanda in kulturbegreppet i trakasserierna. Någonstans måste det finnas en skillnad mellan kultur och barbari och tyvärr är det allt för många som ägnar sig åt det sistnämnda med det förstnämnda som försvar!
3 Huruvida vi borde låta stenarna vina kring öronen medan vi snällt sväljer den beska medicin som kanske, eller kanske inte, utgör baksidan av den etiopiska kulturen vet vi inte. Ingen av alla de frågor som Etiopien varit upphov till har vi något bra svar på, och det verkar ingen annan ha heller. Att få en förklaring till detta mysterium till land hade varit som att hitta en guldgruva, men hittills har vi bara snuddat vid ledtrådar och små pusselbitar som i sig inte ger någon förklaring alls, förutom en. Det var eftermiddag och vi hade under 40 minuters tid gjort allt i vår makt för att få den tämligen stora klungan envisa ungar att sluta terrorisera oss, och när vi konstaterade att de inte fungerade frågade vi en lastbilschaufför om han kunde säga åt dem att sluta. Efter att han jagat bort otygen och gormat lite på ett språk vi inte förstod så gick han tillbaka till oss och mumlade i förbifarten "the mind is absent, but the body is present", och hur vulgärt och rått det än låter så kändes det där i stunden som den mest rimliga och pricksäkra beskrivningen, och kanske till och med förklaringen, till vad vi stundtals fått uppleva under de senaste veckorna.
4 På sätt och vis är dock Etiopien precis det som en resa ska vara, det är helt enkelt väldigt lite mellanmjölk och väldigt mycket av allt som kan sätta ens mentala smaklökar på prov! Att på sistone vi har funderat, ifrågasatt och fått fler känslostormar än vanligt kanske är ett kvitto på att resandet gör susen! Det gör ont att växa som man brukar säga, och vad vi kan konstatera är att det här landet plockar fram sidor i oss som vi inte trodde fanns.