En resa

25. Etiopien Grand Finale alá Murphys law

De flesta av dagarna mellan Mizan Teferi och Omorate gränslade vi våra stålhästar i gryningen och tog inte våra sista tramptag för dagen förrän solen krupit ner under horisonten. En av dessa dagar avslutade vi i den lilla staden, eller kanske snarare stora byn, Bachuma. I takt med att mörkret tätande i byn stuvade vi in våra cyklar på hotellrummet och satte oss utanför för att hämta andan och tvätta av oss det tjocka lagret av svett och jord som under dagen ackumulerats. Från ingenstans så dök det upp en man, vars förmodade promillehalt tydde på att han borde gått hem och lagt sig för länge sen, och började föra en konversation med oss. Han pratade bra engelska men svamlet gjorde det närmast obegripligt. En och annan fras lyckades dock leta sig fram genom alkoholångorna och nå oss även om de inte gjorde syftet av samtalet mycket tydligare. Ena sekunden frågade han Elof "Why don't you take my love?" med ett bedrövat ansiktsuttryck och med båda händerna hård fastmejlsade kring hans axlar, och i nästa begripliga mening förklarade att folk i staden var nyfikna på oss. Jo tack, tänkte vi, vi kan ha uppfattat någon subtil hint om det. Han fortsatte sluddrande berätta att folk var nyfikna till den milda grad att "de skulle vilja titta på er avföring för att se vilken färg den har, om den är vit som er hud eller brun som vår!". Den meningen kändes som en av nycklarna till det enigma som är det etiopiska lynnet: "Kolla, en vit person! Vi kastar en sten och sen ser vi vad som händer!", "Grabbar, grabbar! Skynda er hit och omringa denna vita personen, vi måste se hur hon äter!", "Nä, nu ska jag minsann gå och sätta mig mitt emot den där vita personen och stirra på henne i 20 minuter! Kanske kommer hon att känna sig som ett djur på zoo men det bryr jag mig inte om, jag är ju så nyfiken!".

Nyfikenheten kan också vara kopplad till vår upplevelse av att så många uppför sig precis likadant. Kan det kanske vara så att den omättliga nyfikenheten bidrar till likriktningen? Tänk om priset man fått betala för minsta lilla avvikelse är att bli omringad, skrattad åt och pekad på. Givetvis är det svårare att rätta sig i ledet om det, som i vårt fall, handlar om hudfärg men föreställ er att vara personen som gillar lila nagellack istället för rött, tjejen som vill spela fotboll, någon som vill ha två hål i sitt öra istället för ett eller vad som helst annat som skulle kunna klassas som avvikande. Det kanske inte är så konstigt att alla till slut bli likadana då. Givetvis finns det samma beteendemönster hemma och i resten av världen också, men Etiopien tar hem priset. Det finns som bekant olika grader i helvetet och någon måste ju helt enkelt vara värst!
1 Vi blev osäkra på om det bara var så att vårt mått var rågat eller om folk i dessa trakter var ännu mer hysteriska än sina landsmän längre norrut. Oavsett så kunde vi inte låta bli att börja "ta striden" varje gång vi blev förföljda, omringade eller skrikna på. Mycket av det adrenalin som vi skulle behövt för att klättra i höjdmeter genom det dramatiska landskapet lades således istället på att jaga iväg barn och för döva öron förklara för vuxna att vi inte var intresserade av att bli terroriserade av deras ungar. Vi förstår om vårt klagande på många etiopier låter lite halvkolonialt men till vårt försvar kan vi berätta om hur vi sett hur de själva får lida för sitt eget beteende. Vi bevittnade en tragisk dödsolycka med två män som trillade ner i en djup grop och fick se hur polis och ambulanspersonal fick slå undan folk med käppar och skrika sig hesa för att räddningspersonal skulle kunna göra göra sitt jobb. Det må låta bisarrt men till och med grenarna i träden som omgav olycksplatsen sviktade av uppspelta människor som klättrat upp i trädkronorna för att peka, garva, fota med sina telefoner och bara vara allmänt högljudda. Där är nåt i det här landet som man som västerlänning har svårt att förstå eftersom man endast är bekant med beteendet från publiken på Oprahs julshow, konserter med flickidoler och berusade fotbollshuliganer på läktare. Etiopiernas beteende upphör aldrig att förvåna oss på samma sätt som vår närvaro aldrig tycks upphöra att förvåna dem.

Under dagen som vi cyklade grusvägen mellan Jemu och Tum var vi med om resans hittills mest dramatiska, surrealistiska och hotfulla minuter. Det var en brant uppförsbacke och vi knuffade cyklarna långsamt och med stor möda, båda två med hörlurar i öronen. Efter att ha konstaterat att det plötsligt börjat regna stenar och hårda tomatliknande frukter från himlen drog vi ur hörlurarna och vände oss om för att lokalisera problemet och såg två unga män med spjut stå på en upphöjd klippkant som löpte längs med vägen. Det var ganska självklart att det var de som kastat mot oss, men eftersom fenomenet inte är något främmande i landet och oftast inte innebär någon större fara himlade vi bara med ögonen och fortsatte gå. När tonåringarna däremot höjde sina spjut mot oss och skrek högt och aggressivt efter pengar så himlade vi inte med ögonen längre.

Kanske tänkte vi inte helt klart där och då, men det kanske man inte gör i sådan situation heller. Men det var något i sättet de förde sig på som antydde att de inte riktigt skulle ta steget fullt ut och skada oss, även om de kunde. Med det i bakhuvudena spelade vi därför dumma och ryckte bara på axlarna och såg oförstående på dem när de skrek "Birr, Birr!!" och hytte med spjuten mot oss. Vi kunde se uppförsbackens slut och tänkte att om vi bara kunde klara oss dit så kunde vi lätt cykla ifrån dem och snabbt vara bortom deras räckhåll. Killarna tänkte nog samma sak, för desto närmare toppen vi kom, desto högre skrek dem, och till slut kastades ett spjut. Det träffade inte, faktiskt var det inte ens i närheten, men det låg närmare oss än dem. Jag greppade tag i Elofs cykel och han sprang bort till spjutet och tog det. Som sagt är inte vår tankegång helt enkelt att förstå såhär efteråt. Vi gick långsamt och med raggen rest likt förbannade katter de sista 10-talet meter och ögonen fastlåsta i tonåringarnas tills nerförsbacken började. Vi gränslade cyklarna, kastade vårt spjut långt in i ett buskage och cyklade sedan så snabbt vi kunde därifrån och hoppades på att ingen av oss skulle få ett spjut i ryggen.

Elof mumlade i efterhand om den intressanta och dramatiska övergången från att ha gått och lyssnat på Alex & Sigges podcast till ovanstående dramatik. Från Sveriges, och då förmodligen, världens modernaste män lugnt pratandes i öronen till kast med spjut. Från oklanderligt skäggstubb och svarta rockar från Filippa K till machete och aggressiva skrik. Från podcasts och Sigges bokprat i Babel till tonårskillar i skynke och med bar överkropp som förmodligen bor i hus byggda av bananlöv. Att bli katapulterad från mediamän på Södermalm till en scen som kändes direkt tagen ur en Tintin-tidning var en övergång lika dramatisk som den gång som ens första könshår slungade en in i vuxenvärlden.

Det gick ju trots allt bra tillslut, och vi fortsatte färden men stannade i närmsta by för att försöka förklara vad som just hänt. En lärare som pratade hygglig engelska dök upp och vi försökte ge ett signalement på pojkarna och beskriva var och vad som just skett, och läraren lovade att han skulle berätta för polisen som då och då tittade förbi för att se att allt stod rätt till. Efter det cyklade vi bara vidare precis som vanligt, vilket i sig också var en väldigt märklig upplevelse. Vi är knappast de första som varit med om något omskakande eller surrealistiskt, för att sen förbluffas över att allt efteråt ändå är precis som vanligt.
2 Vi kände en stress och oro över att alla sa olika om vägarna vi hade i åtanke att cykla. Somliga sa att det var för farligt på grund av vi skulle behöva passera igenom byar där den fruktade Surma-stammen bodde medan vissa påstod att där inte fanns vägar alls. Många gav oss rekommendationen att vi skulle cykla tillbaka till Mizan Teferi för ta oss ut till huvudvägen mot Arba Minch medan andra sa att vår plan att ta oss till Omorate via Nationalparken Omo var möjlig att genomföra men att vissa sträckor skulle kräva guide. Att vår karta och GPS visade olika saker gjorde inte saken bättre. Antydde någon att där fanns en väg dementerades det omedelbart av någon annan, och vice versa också. Det enda vi kände att vi kunde göra var att gå på magkänslan och försöka ta det som det kom. Bara tanken på att behöva vända tillbaka och därmed också få addera ytterligare två veckors mardrömscykling till gav oss magsår. Det var helt enkelt dags för oss att ta oss ut ur Etiopien, och det så snabbt som möjligt. Det fick helt enkelt gå, med eller utan väg och med eller utan farliga krigiska stammar i krokarna.
3 Vi visste att vi var tvungna att ta oss igenom nationalparken Omo, även om vi givetvis inte hade en susning om hur det skulle gå till. I den sista byn innan ovissheten slog till ordentligt fyllde vi alla våra flaskor med vatten, försökte köpa på oss så mycket paketerad mat som möjligt, tog tio djupa andetag och sen cyklade vi i blindo söderut.
Det märktes snabbt att vi var påväg ut i glesbyggda områden, och vi njöt av att vi för första gången på länge fick cykla en hel eftermiddag ifred. Vi tältade i det täta buskaget bredvid vägen den natten. Framåt lunch dagen därpå såg vi på vår GPS att vi faktiskt befann oss i nationalparken och då började det dyka upp folk igen, men det var uppenbart att det här inte var Etiopier som de vi stött på förut. Vi var i Surma-stammens trakter. Ni kanske inte får kalla kårar när ni läser den meningen, men det fick vi. Surmorna hade mer och mer frekvent kommit på tal under de senaste dagarna, och det var inga solskens-historier vi fått berättat för oss. Många hade höjt ett varningens finger och berättat att det kanske inte var en så klok idé att själva ta oss genom deras trakter. Många är tungt beväpnade med Kalashnikovs, vapen som används för att skydda sina boskap mot andra stammar som konkurrerar om samma betesmarker. Då och då har det dock hänt att gevärspiporna riktats mot oskyldiga förbipasserande.

Även om vi redan förmodat att ryktet som omgav surma-stammen var överdrivet och att det aldrig kändes som att vi satte våra liv på spel så hamnade vi ändå i ett par otäcka situationer. Varje gång vi cyklade förbi någon som var beväpnad fortsatte vi bara att trampa vidare med ett stort leende på läpparna och glatt vinkandes i hopp om att få passera utan problem. Några skottskador blev det inte, men vi kan konstatera att besvikna miner och skrik efter pengar av beväpnade män inte är det mest fridfulla att ha som ingredienser under en dag! Vid en by, som låg längs med en brant uppförsbacke, var där en man som tog sig rätten att greppa tag om våra styren för att förhindra oss att kunna knuffa vidare. När backen blev mindre brant och vi började cykla så fortsatte han istället att springa efter oss, och in i oss för att vi skulle tappa balansen och behöva stanna, och som om detta inte vore nog så uppmanade han några barn att hotfullt springa och vifta med sina långa stavar bara centimeter från såväl våra ansikten som ekrar. Även denna gången var det en nedförsbacke som räddade oss.

När den sena eftermiddagen var kommen befann vi oss plötsligt i en korsning, och till vår stora förvåning fanns där en skylt! Eller ja, skylt och skylt, rättare sagt var det en sten som blivit målad på för länge länge sedan, men de flesta bokstäver gick ändå att tyda. Vi lade våra cyklar i vägkanten och satte oss framför stenen med kartan och GPSen i hopp om att kunna lista ut vilken väg vi skulle ta. När vi konstaterat att det inte fanns någon som helst gemensam faktor mellan stenen, kartan och GPSen kände vi oss mer vilse än någonsin, och till råge på allt började vårt vatten att sina.

Efter att vi suttit ner i 15 minuter och diskuterat fram och tillbaka om vilken väg vi skulle ta beslöt vi oss för att lita på stenens anvisningar om att det 25 km bort skulle ligga något slags högkvarter för nationalparken. "De borde ju ha vatten och information, och kanske någonstans att sova också", tänkte vi, och sen satte vi av. Det var bara strax över en timme till solnedgången och vi behövde verkligen pinna på om vi skulle hinna innan det blev mörkt, och eftersom vi hört talas om att det skulle finnas lejon i trakterna ville vi inte gärna cykla i mörket. Vi cyklade så snabbt vi kunde och svetten sved i ögonen medan minuterna till mörkrets entré blev färre och färre. När vi inte trodde att vi hade någon energi kvar så rasslade det till i buskaget och i en millisekund tyckte vi oss skymta en svans... Jävlar vad det gick undan efter det!

Det var verkligen på håret att vi han fram och vi kände oss fullständigt klubbade! Men vi hade rätt, mycket riktigt fanns det såväl vatten, som sovplats och inte minst information på högkvarteret. Efter att vi haft en god natts sömn med två beväpnade vakter som sällskap fyllde vi våra vattenflaskor och gav oss av på vägen som de på högkvarteret berättat för oss att vi skulle ta för att komma dit vi ville.
4 Det tog oss tre dagar att ta oss därifrån till Omorate, och vägen dit var inte den enklaste och givetvis råkade vi ut för ännu fler missöden på vägen. Det kändes som att Etiopien ville visa sina muskler en sista gång. Typ, "titta vad mycket skit jag kan ställa till det med för er!". En pakethållare klappade ihop, vår pump gick sönder, våra däck strulade, vi fick fel väganvisningar och cyklade vilse igen, osv osv osv. Vi ska inte tråka ut er med alla detaljer, för det räcker väl med att säga att det löste sig till slut? Allt blir väl trots allt bra till slut, och blir det inte det så är det inte slut än. Vi hade nått vår sista anhalt i Etiopien, med alla lemmar kvar dessutom! Även vi såg fram emot att korsa gränsen in till Kenya så var det ingenting i jämförelse med hur mycket vi såg fram emot att komma ut ur Etiopien, och nu var det dags!
Äntligen! 5