En resa

26. Kenya Rehab

Det var på reservbatterier och på gränsen till ett nervöst sammanbrott som vi trampade mot den Kenyanska gränsen. Vi diagnostiserade oss själva med "Etiopien-utmattning" och såg därför gränsövergången till Kenya som ren och skär medicin. Även om den sträcka som låg framför oss i norra Kenya var den som oroat vår familj där hemma allra mest så kände vi själva mest en lättnad över att det nu var dags att vända blad.

Anledningen bakom oron var de konflikter mellan olika stammar i området som flera gånger resulterat i skottlossning. Vid några tillfällen har det hänt att oskyldiga, ibland turister, kommit emellan och skadats. Ända sedan resans begynnelse var det denna sträckan som vi fasat mest inför, och nu var vi här. Vi hade ingen energi kvar att vara nervösa för och våra i vanliga fall ganska stormiga känslosinnen hade satts på paus för att istället låta reptilhjärnan ta över rodret; äta, cykla, sova, äta, cykla, sova. Det bör väl tilläggas att vi givetvis hörde oss för om säkerhetsläget i området och fick höra från olika håll att det just nu inte skulle vara några problem.

Med en brutal vind i ansiktet och på en gradvis sandigare väg närmade vi oss slutet på ett kapitel och början på ett annat. I takt med att vägens kvalité blev sämre så steg temperaturen. Visst var det något av en pers att cykla igenom den decimeterdjupa sanden i en närmast bastuliknande hetta, men reptilhjärnan gjorde sitt jobb bra. Trampa med höger fot, trampa med vänster fot, drick vatten, andas - repetera.

Att vi korsade gränsen märktes knappt. Vi kunde inte se en människa så långt ögat kunde nå, än mindre någon gränspolis! Först många kilometer efter gränsen stötte vi på bebyggelse, en polisstation! Konversationen som ägde rum mellan oss och den unga konstapeln var något av en chock! För första gången på länge hade vi ett trevligt samtal med någon som dessutom var såväl rolig som artig! Paradoxalt att en gräns mellan två länder kan vara så pass obefintlig men ändå så knivskarp!

Dagarna som följde var som rehab. Vi uppfattade vartenda kotte vi stötte på som rena rama Jesus-gestalterna och även om cyklingen i sig var tuff så kände vi hur våra batterier laddades och hur livsgnistan blossade upp med full kraft igen! Reptilhjärnan släppte långsamt greppet om ratten och vi kände bara lycka!

Turkana-regionen som vi befann oss i är både den största och den fattigaste i hela landet. Rent vatten, mat och skolgång är alla bristvaror och som ett resultat av det har den katolska kyrkan slagit upp stora missioner som axlat det ansvar som landets regering glömt bort att ta. Förutom att förse lokalbefolkningen med en hjälpande hand så har de inget emot att låna ut en plätt mark, och ibland till och med en säng, till trötta och svettiga cyklister som passerar förbi!

Dagarna vi spenderade i Turkana var identiska med varandra, och till vår stora förtjusning hände inget dramatiskt. Vi njöt av lugnet omkring oss och den ödsliga omgivningen. En särskild kväll att minnas var den som spenderades tillsammans med Fader Gregory, prästen på missionen i Kalokol. När vi rullade in på deras innergård hade mörkret redan lagt sig över staden och när vi frågade om det fanns plats för oss att spendera natten blev vi välkomnade med öppna armar! Efter en välbehövd dusch och en middag som hette duga flyttade vi och vår nyvunna prästvän ut under den spektakulära stjärnhimlen där vi satt och pratade i timmar om allt mellan himmel och helvete. Fader Gregory satt med uppknäppt skjorta och berättade om sitt liv som pastor och hans arbete på missionen och vi berättade om vårt liv som cyklister medan vi njöt av de svala nattvindarna och en kall öl. Vad mer kan man begära?

Mycket i Kenya föll oss på läppen och vi var snabba med att röra om i vår ursprungsplan. Istället för att vika västerut till Uganda kände vi att vi ville se mer av Kenya, vi beslöt oss därför för att lägga Uganda på listan över framtida resmål och istället gå på vår magkänsla och se mer av detta land som gett oss ett så trevligt första intryck.

Något vi märkte ganska snabbt i Kenya var att människor vi pratade med började referera till Afrika på ett sätt som vi inte stött på tidigare, vi fick höra saker som "Vi afrikaner..." och "Här i Afrika...". Det pratades också om grannländerna Uganda och Tanzania på samma sätt som vi svenskar är vana vid att prata om våra skandinaviska grannar. Att röra sig över gränser eller att flytta på grund av arbete var inget konstigt. Efter att ha spenderat sju veckor i en bubbla, där allting som inte var etiopiskt sågs på med samma ögon som om en enhörning eller rymdvarelse promenerat längs en svensk gågata, var det skönt att befinna sig i en miljö där människor verkade vara medvetna om att annan hudfärg och nationalitet inte betyder att man är av en annan art, från en annan planet eller att ens favoritsyssla här i livet är att få stenar kastade på sig!

För att ni ska få lite perspektiv på hur bra vi faktiskt hade det under våra nästan 3 veckor långa vistelse i Kenya kan vi berätta om det mest omtumlande och hemska som hände där, låt oss måla upp en bild för er: Det var tisdagen den 8 Mars och solen stod som högst på himlen när vi rullade in i staden Lodwar, den första stora staden vi befunnit oss i på mycket mycket länge. Under våra dagar i ökenhettan längs Turkanasjön var det till Lodwar våra fantasier vandrat. Vi kunde bara föreställa oss allt gott som kanske skulle finnas där: Kylskåp fyllda med iskall mjölk, yoghurt och, ja, kanske till och med glass! Med apatisk blick stapplade vi in i första bästa kiosk med ett kylskåp för att där tillfredsställa det behov av kall dryck som under de tidigare veckorna växt sig större och större, så pass stort att varken vår impulskontroll eller vår självbevarelsedrift lyckades tygla oss... Utan att gå in på för mycket detaljer så kan vi berätta att efter att ha gjort ett tappert försök att tömma kioskens kylskåp på allt innehåll så låg vi kvidandes i fosterställning av brutala magsmärtor i skuggan av en bensinmack ca 30 m bort. I efterhand kan vi konstatera två saker, 1. den mänskliga magsäcken är inte gjord för att inom loppet av 30 minuter inta mer än 5 liter vätska och 2. tillfredsställelsen och lyckoruset vi kände innan kroppens alarmsystem löstes ut var trots allt större än lidandet från magsmärtorna!

Några vilodagar senare fortsatte färden i riktning Kitale längs en väg som asfalterades någon gång på 80-talet. Om vi inte fått berättat för oss att där en gång varit en asfalterad väg så hade vi nog inte ens märkt det eftersom asfalten pulvriserats och istället ersatts av en exemplarisk tvättbräda! För var dag som gick blev vi mer och mer förtjusta i Kenya och för varje kilometer som vi lade bakom oss blev vi mer och mer övertygade om att vi gjort ett bra val när vi ändrade våra planer! Vi njöt av maten, överflödet av frukt, människorna och att vi sakta men säkert rörde oss mot trakter med temperaturer av det lite mer humana slaget.
Vi följde småvägar i riktning Luanda K'Otieno för att där ta färjan över Victoriasjön till den lilla staden Mbita. Några dagar tillät vi oss att komma vilse och cyklade en hel del på smala stigar som gick mellan byarna. Jobbigast för lår och lungor under dessa dagarna var den bitvis ruffiga grusväg som vi följde längs med Victoriasjön till Karungu som bjöd på storslagna vyer. När vi vinkat adjö till utsikten av sjön och vek österut så var det bara en dags cykling innan vi plötsligt befann oss i ett nytt land - mer om det nästa gång!