En resa

27. Muthärvor, ofrivilliga nakenfoton och lejonfrossa!

"Ähh! Våra lampor är ju bra och kvinnan jag pratade med tidigare sa att där, bortsett från en och annan lastbil, knappt är någon trafik om kvällarna!", sa Elof och tittade inställsamt på mig. Vi stod på gränsen mellan Kenya och Tanzania och under tiden vi blivit instämplade i vårt 15:e land så hade det blivit mörkt. Den lilla, men ack så högljudda, gränsstaden Isibania hade vi ingen större lust att sova i och det var bara en mil till närmaste stad på Tanzanias sida av gränsen. Kvinnan hade rätt, så fort vi lagt gränsen bakom oss försvann även synen av billyktor. Sorlet från staden tonades långsamt ut och till slut var det bara vi, tystnaden, mörkret och en miljon eldflugor som kantade vägen. När vi närmade oss staden Tarime tätnade civilisationen igen och även om vi inte såg någon kunde vi höra hur det viskades "mzungu" i natten.

Så såg våra första timmar i Tanzania ut, och sedan dess har det gått 46 dagar. I våra huvuden har veckorna här varit lugna och odramatiska, men när vi väl började tänka på det kom vi fram till att en och annan spännande händelse inträffat. 8 stycken, närmare bestämt, och det är dom vi hade tänkt berätta om för er i det här blogginlägget! Here we go!

Nr 1. "Elof! Cykla ut på mitten av bron och ställ dig så ska jag fota dig! Det kommer bli skitsnyggt!", sa jag och pepprade på friskt med kameran, och snyggt blev det! Omgivningen i området var enastående och inspirationen flödade så efter vår lilla session behöll jag kameran på ryggen (något jag väldigt sällan gör) istället för att lägga ner den i kameraväskan. Inte långt senare skulle jag komma att ångra detta beslut djupt. Några minuters cykling bort från bron stötte vi på en poliskontroll där vi blev stoppade och jag blev ombedd att visa bilderna i min kamera. Sagt och gjort halade jag fram den och började bläddrade igenom bilderna som tagits. När bilderna från bron dök upp på skärmen var det nästan så att vi kunde höra "katchiiing"-ljudet från polisens hjärnkontor.

Vad som följde sedan är den barnlek som vi i Sverige kallar charader. De tre poliserna spelade sina roller, och vi gjorde vårt bästa för att spela våra. En av dem satt knäpptyst kvar i polisbilen under hela leken och såg hård och iskall ut och en annan gav med sin förvirrade uppsyn och sitt ointresse skenet av att vara en prao-elev. Den tredje och sista i denna trojka av korrupta poliser var den som till en början stod för det mesta av showen. Med spegelbrillorna på och med en bekymrad blick fick vi förklarat för oss att det nu var häktet som väntade oss. I hela fem dagar skulle vi behöva sitta där eftersom domstolen hade stängt över påsk. Det var ett mycket allvarligt brott som vi hade begått berättade han om och om igen under en timmes tid. Elof provade under tiden olika taktiker: Först var han den dumma och snälla turisten som kunde rabbla upp olika djurs namn på swahili och var sååå lycklig över att vara i detta FANTASTISKA land som är sååå himla mycket bättre än sina grannländer och har sååå fina nationalparker. När inte det bet gick han över och ställde dumma frågor om deras polisbil: "Är dessa muttrarna japanska? Vad använder ni för spolarvätska? Är det där äkta skinn på sätena? Osv osv". När inte ens faktan om att skiftnyckeln är en svensk uppfinning bet på dem var det dags att ändra taktik.

När polisen än en gång spände ögonen i oss och berättade att vi var grova brottslingar som var tvungna att stå till svars för våra kriminella handlingar drog vi fram vårt ess i rockärmen: Explosiv diarré. Elof lade sig ner på marken, kapitulerade och sa med leda i rösten och med handen på magen att han hade kolossala magsmärtor som kommit och gått under de senaste dagarna, och att vi därför var tvungna att lägga på ett kol till häktet. Vi besparar er de ingående detaljerna som vi bjussade trion på, men andemeningen var något i stil med att Elof var glad att han inte hade vita kalsonger på sig och att det nog var bäst att han fick en egen toalett i cellen, eftersom det han led av förmodligen var extremt smittosamt. Vår taktik verkade fungera då poliserna stod stumma och tittade med avsmak på Elof som låg kvar och kved demonstrativt på marken.

I ett sista tappert försök från polisernas sida frågade de hur vi skulle lösa detta, varpå Elof svarade att han inte visste men att hur det än blev så var det tvunget att gå kvickt för annars skulle deras polisbilssäten inte vara vackra efteråt. Äkta skinnsäten eller ej. Efter det bad dom oss att ta bort bilderna på bron och fortsätta vår resa.

En resa duon - korrupt polistrojka: 1-0

Nr 2. "Vakna..! Elof, vakna förihelvete...! Jag tror att där är någon utanför vårt fönster!"

Jag vaknade till med ett ryck av att det blinkade till i rummet, som om att en kamerablixt hade gått av, men somnade om direkt igen övertygad om att jag drömt. När samma sak hände igen och jag hörde röster och någon som sprang iväg utanför vårt fönster väckte jag Elof. Någon hade öppnat fönstret och dragit gardinen åt sidan för att få fri insyn. Eftersom vi varit dumma att sova med fönstret på glänt så var vi tacksamma för det metallgaller på insidan som omöjliggjorde ytterligare intrång. När vi lekte Leif GW efteråt kom vi fram till att det nog rörde sig om ett försökt till inbrott som sen övergick till en ofrivillig fotosession. Skulle det dyka upp nakenbilder på någon obskyr vuxensida tagna med blixt på två "mzungus" som ligger och sover under ett myggnät så hör av er!

Nr 3. "Jag har nog aldrig känt mig så felklädd i hela mitt liv"

I utkanten av en by av modell större öppnade himlen sig och i desperat jakt på någonstans att ta skydd hamnade vi under ett stort träd tillsammans med en stor skara människor. Det tog inte många sekunder innan regnet hunnit tränga igenom lövverket och det regnade precis lika mycket under trädet som ovanför. Med handgäster blev vi invinkade på något som vi först trodde var en resturang men snabbt kunde konstatera var en privat tillställning. Efter ytterligare en liten stund kunde vi konstatera att vi trillat in på en muslimsk begravningsceremoni. I valet mellan att eventuellt göra ett kulturellt klavertramp eller att ge sig ut i ösregnet igen valde vi det förstnämnda.

Det kändes fruktansvärt opassande för oss att vara där i våra kortkorta shorts och håliga t-shirts och det kändes som att den enda anledningen till varför vi inte blev tillsagda av de andra gästerna om vår ypperligt olämpliga klädsel var för de var så väluppfostrade. Det insisterades från olika håll att vi skulle stanna för att äta och självfallet blev vi placerade bredvid mannen vars mor precis gått bort. Herregud vad vi skämdes. Det är ju för tusan svårt nog att veta hur man ska uppföra sig på en svensk begravning!

Nr 4. "HEE-LVEETE!!!!"

Föreställ er att ni ska vada med en cykel, med vattenkänslig utrustning i väskorna, över en översvämmad väg som förvandlats till en flod med kraftig ström och vatten som når ända upp till knäna. Föreställ er också att ni på fötterna bär ett par löst sittande birkenstocksandaler. Vilken annan normal och tänkande människa som helst skulle kanske tagit av sig skorna innan de klampade ner i floden, men inte jag. Idiotin i det hela insågs självklart inte förrän en av mina skor sa tack och hej och begav sig ut på soloresa utför strömmen. Under loppet av en millisekund gick jag igenom mina valmöjligheter för att kunna rädda situationen. Kasta cykeln i vattnet och låta den flyta med strömmen för att så snabbt som möjligt försöka rädda birkenstocken? Nej! Springa efter skon med cykeln i famnen? Nej! Gå över floden, lägga cykeln i diket och sen försöka springa/simma efter skon? Nej, men det är åtminstonde det minst sämsta av alla alternativ. Muttrandes på alla möjliga fruktansvärda svordomar tog jag mig över till torr mark igen, lade ner cykeln och började vada ner för floden som blev djupare och djupare, och när den nådde midjan ungefär fick jag syn på den, the lost birkenstock. Medan änglakörerna skrålade i mitt huvud grabbade jag tag i skon som mirakulöst nog fastnat i en buske. Vi återförenades, the (almost) lost birkenstock hade med gudarnas hjälp tagit sig tillbaka till sin rätta plats på jorden, dvs. min högerfot!

Nr 5. "Och kom ihåg att där finns lejon, så cykla inte i mörkret!"...

...var det sista som den trevliga hotellägaren i Tabora sa till oss innan vi kånkade ner våra cyklar genom den trånga trappuppgången och ut på gatan. Vi har för oss att han också fick sagt något i stil med "Jag brukar jaga i dom trakterna, så jag vet vad jag pratar om!". Även om risken var liten att vi faktiskt skulle cykla in i några lejon med kurrande magar så var vägen vi skulle cykla på belägen mellan flertalet naturreservat. Längs den 130 km långa sträckan mellan byarna Ipole och Kitunda var det särskilt viktigt att vi såg till att inte cykla i mörker. Med sin orörda natur och avsaknad av byar gjorde lejonfrossan sig påmind vid några tillfällen. Större delen av sträckan hade vi dock annat att tänka på. Till exempel att vi höll på att bli uppätna levande av de ökända tsetseflugorna, dessa flygande små djävulskap som med sina hårda bett kan få vilken frisk människa som helst att få ett nervöst sammanbrott. Lagom till att flugorna försvunnit dök nästa hinder upp: Gyttjehelvetet! Plötsligt förvandlades den tidigare så fina och hårt packade vägen till något lika halt som en isbana och lika kletigt som tapetklister, och detta när vi hade mer än två mil kvar och solen redan börjat gå ner. Nej, vi blev inte uppätna av lejon den kvällen, men det var två nervrak som som på skakiga ben rullade in i Kitunda många timmar efter mörkrets inbrott.

Nr 6. "Mamma! Glöm nu inte att packa ner pingvinstängerna och schweizernötet!"

Det började som ett skämt, vi hittade bra flygbiljetter från Köpenhamn till Zanzibar och frågade på skoj om inte Elofs familj skulle ta och plocka ut ett par semesterveckor. Några timmar senare var en resa bokad. Tre nätter i Stonetown och tio på östkusten, det kändes overkligt då och det känns overkligt nu. Vi lämnade våra cyklar på ett hotell i Mbeya och tog den 14 timmar långa bussresan till Dar es-Salaam, där vi spenderade en natt för att sen ta färjan till Zanzibar. Det var med pirriga magar vi satt och väntade på att taxin innehållandes nästan hela familjen Cervin skulle anlända! Det var surrealistiskt att vara tillsammans på afrikansk mark efter så många månader ifrån varandra.

Med familjen kom också två hela resväskor fyllda med både ätbara godsaker, nyttigheter och nya komponenter och reservdelar! Tack till Cykelkraft för prylarna till våra cyklar, tack till Life på Valen i Trelleborg för alla lådor med Quest Bars, tack till Tyngre för burkarna med smarrigt vassleprotein och sist, men inte minst, ett tack till Ica Maxi Trelleborg för matkassen med allt från solkräm till ostbågar!

Våra dagar tillsammans spenderade vi med att göra mest ingenting, dricka drinkar, spela bordtennis och kramas. I dramatik nådde Zanzibarresan sitt klimax när Lotta väste i mitt öra: "Nanna, ser du vad han som står där borta gör..!?". Jag satte nästan min Margarita i halsen när jag sneglade åt hållet hon knyckte med huvudet åt. Mannen som jag fick ögonkontakt med stod blickstill halvt skymd av en stor cementpelare men med ena handen frenetiskt skakandes innanför byxlinningen. Japp, ni hörde rätt, en Zanzibarrunkare! Som tur var krävdes det bara en styck fly förbannad Nanna för att jaga bort honom!

Under de sista dagar på östkusten fick vi även våra fördomar krossade när ett helt resesällskap från Danmark (Jylland, till och med!) trots all inclusive-armband, och således fri tillgång till öl under dygnets alla timmar, gång på gång sågs välja sötsliskiga drinkar och vin när de besökte baren. Vi har varit med om mycket märkliga händelser på den här resan, men detta tar fan priset! Det måste ha varit för att ölets namn var Safari och inte Tuborg? För vårt huvudbry och världsbilds skull var det tur att vi lite senare lade märke till att samtliga i sällskapet kedjerökte från morgon till kväll. Prince förstås!

Nr 7. "knackknack knackknackknackknack KNACK-KNACK-KNACK KNACKKNACK DUNKDUNK knacknackknack knackknackknackknackknackknackKNACKKNACKKNACK

"OPEN THE DOOR IMMEDIATELY, IT'S THE POLICE"

Eftersom vi båda har svart bälte i försovningar, djup sömn och i att ignorera alarmklockor vet vi inte hur länge de stått där och knackat. Men när vi yrvakna insåg att det var vår dörr som det knackades på hoppade Elof upp ur sängen och öppnade dörren med andan i halsen. Utanför stod en hel patrull tungt beväpnade poliser, som tur var så var de inte där för att gripa några svenska långfärdscyklister utan det visade sig att vi hade legat och sovit med en brottsling i rummet bredvid oss. Av de rejäla bössorna att dömma så tror vi inte att detta brottet var något som man skulle kunna prata sig ur genom att berätta vilka dunderdoser Imodium man proppar i sig eller fråga om deras polisbil innehöll skinnsäten eller ej!

Nr 8. "Elof, fattar du att vi är hemma om tre månader?"

Början på slutet alltså. När vi skriver detta sitter vi på supermysiga Peace of Mind Rest House i Mbeya, kanske världens mest prisvärda hotell och rena rama kurorten, och har fortfarande inte börjat cykla sen vi återvände från Zanzibar för en vecka sedan. Mellan oss och gränsposteringen vid Matchedje i Mozambique ligger förmodligen den mest äventyrliga delen av Tanzania, det som väntar oss är först bergochdalbana i Livingstonebergen följt av en väldigt avlägsen väg som går från Songea ner till Ruvumafloden och gränsen. Mozambiques mest avlägsna gränsövergång beskrevs den som i en guidebok, det är en sån textrad som ger en resnörd gåshud! Även om Mozambique ibland räknas in som en del av Östafrika, lite beroende på vilken lista eller karta man tittar på, så rullar vi snart in i den södra delen av kontinenten. Södra Afrika alltså. Länder räknat så ligger snart bara det lilla landet Swaziland mellan oss och vår slutdestination, Sydafrika. Det känns mycket märkligt, fruktansvärt och underbart på samma gång att föreställa sig hur nära vi är nu. Vi vågar inte ens tänka på hur det kommer kännas när det väl tar slut. Tur att Afrika är stort och att cyklarna lär hålla för många resor till!