En resa

28. Back on track!

Ibland känns dagarna nästan lite för enkla. Det kanske låter knasigt i era öron att vi tycker att vårt ändå ganska exotiska liv är enkelt, men även det blir till slut vardag! Även en afrikacyklist har sina rutiner, och även om de innefattar att cykla 100 km, försöka lokalisera en brunn med rent vatten och hitta en bra plats att spendera natten på så blir även det enkelt. Lägg till språkförbistringar och vårt unika, och för de flesta obegripliga, sätt att resa så känns det som att vi lever i vår egen lilla bubbla. Ibland känner vi oss som observatörer av världen snarare än att vi är en del av den. Vart vill vi komma med detta då? Vi vet inte ens själva, men kanske vill vi rättfärdiga vårt fåordiga blogginlägg i vilket vi känt att vi inte haft så mycket att skriva för att allting den senaste tiden har gått som det skulle och varit, ja, enkelt!

Är det alltid kul då? Vi har för oss att vi sett en intervju med Jocke Berg i Kent där han fick samma fråga angående att släppa nya album och svarade nåt i stil med att "om det inte är kul så är det iallafall alltid givande", och lite så känner vi också. Dagarna är ofta inga lyckorus med känslostormar av att man carpe "fucking" diem'ar, lever sitt till till 1000% (!!!) eller bara vill bomba sitt Instagram med selfies, motiverande vykortspoesi och biceps-emojis! Däremot ligger det en stor belöning, för såväl kropp och knopp, i att röra på sig genom främmande länder från morgon till kväll. Endorfinproduktionen är igång och nyfikenheten blir stillad, och sen tycker vi ju om att cykla förstås! Kul har vi också såklart, och detta är inte på nåt sätt menat som en klagosång. 1 1 1 1 1 1 En Zanzibar-semester senare var det dags att sätta segel igen! Cyklarna hade fått sig ett välbehövt lyft tack vare lite nya prylar från både Veloform och Cykelkraft och lite meckande från vår sida. Cykelkraft var generösa och sponsrade med både flaskställ, reservdäck, bromsklossar och nya handtag!

Det tog oss några dagar att bli färdiga med allt som stod på att göra-listan men vad som framförallt tog tid var att samla oss inför det faktum att vi skulle ge oss ut på vägarna igen. När vi gav oss av var cyklarna inte bara lastade med två semestertunga cyklister utan även supergod proviant i form av proteinbars, som vår lokala hälsokost, Life på Valen i Trelleborg, hade sponsrat oss med. Som om inte det vore nog bjöd den första dagen på en tuff stigning i höjdmeter längs först asfalt och senare grus. Dimman tätnade för varje meter vi tog oss upp och under större delen av dagen cyklade vi iklädda både tjocktröjor och jackor.
2 2 2 2 Vi hade sen flera veckor tillbaka en inbjudan till en svensk familj som bodde i en liten by uppe i Livingstonebergen, där de arbetar tillsammans med den lokala kyrkan och b.la hjälper till på ett barnhem, och det tog oss två dagar att nå deras hus. Vägen dit gick över Kituloplatån och genom nationalparken med samma namn. Vi njöt av ödslig och sagolikt vacker cykling men framförallt frånvaron av den brutala stigningen som dagen innan hade bjudit på. Väl framme hos familjen Sandahl stannade vi i ett par dagar och konstaterade att vi nyss hade adderat ytterliggare en upplevelse i vår kontrastrika vardag, plötsligt satt vi där och käkade ägg med Kalles kaviar, köttbullar och njöt av lite svensk-tanzaniansk lantidyll med bebiskycklingar och fåret Olle, vars favoritsyssla var att stångas med Ingrid, minstingen i familjen. Vi fick hjälp av pappan i huset att vända våra drev på våra Rohloffnav med hans kedjepiska som han svetsat ihop bara för vår skull! Tack Hannes!
3 3 3 4 4 4 4 4 Dagarna som följde var kämpiga och trots att vi var igång från morgon till kväll tog vi oss inte mer än tre-fyra mil vissa av dagarna. Många timmar spenderades med att knuffa snarare än att cykla, men som tur var distraherades vi av landskapet som var nåt utav det mäktigaste som denna resan hittills haft att bjuda på trots att backar av detta slag inte setts till sen Etiopiens högland! Dagarna innehöll tältnätter i bushen, en inbjudan att spendera natten på golvet i ett rum i ett församlingshem och ett besök hos Fader Dietrich på en katolsk mission, som istället för att ställa upp med den tältplats vi frågade efter skämde bort oss ordentligt med gästrum och mat i överflöd!
5 5 5 5 5 5 När vi kom fram till Songea, som var den sista större staden innan Mozambique, så blev vi...ja, ni gissade rätt...sjuka! Äggrapar och magar som inte ville samarbeta tydde på att det återigen var den fruktade giardia-parasiten som slagit till igen. På andraplats efter stenkastande etiopiska barn är det denna mikroskopiskt lilla marodör som gjort vår tillvaro här i Afrika periodvis jobbig, vad den saknar i storlek kompenserar den för med sin djävlighet! Den planerade vilodagen blev i vanlig ordning till några stycken och de efterlängtade eftermiddagsölen blev istället till ännu en dos antibiotika!
6 6 6 6 6 6 6 6 6 6 Det var med mycket vemod vi åt vår sista måltid hos en "Mama lesha", namnet på de kokerskor som håller hus på både stora och små orter och som serverar ris och bönor och, om man har tur, någon köttgryta eller grönsaker. Om vi bortser från extravaganserna på Zanzibar så har det nästan uteslutande varit dessa ställen som, med sina generösa portioner, stått för vårt huvudsakliga energiintag under veckorna i Tanzania.
7 7 7 7 7 7 7 7

När vi vaknade morgonen då det var dags att korsa vår tredje sista gräns på den här resan var det med fjärilar i magen och höga förväntningar. Det som väntade skulle komma att bli några av de mest äventyrliga veckorna i våra liv. Mozambique.

8