En resa

29. Sprängda broar och sprängda högtalare

Det har hänt under resans gång att vi suttit tysta bredvid varandra och tittat på Afrikakartan. Tystnaden har brutits med frågan "När tror du att Kapstaden kommer kännas nära på riktigt?" varav den andra svarat "När vi korsar gränsen till Mozambique". Kanske var det en bidragande faktor till den närmast overkliga känslan av att faktiskt befinna sig inom landets gränser. Våra förväntningar var skyhöga och det kändes som om någon strösslat ett lager av mystik över de orörda skogarna som kantade vår väg i norr. 1
Planen var att på 25 dagar cykla 1500 km till Chimoio, där vi skulle förlänga våra 30-dagarsvisum för att ha tid nog att cykla resterande 1150 km till Swaziland. I planen ingick även att vi skulle ta oss hela vägen utan att betala för boende, då hotellpriserna av någon anledning är fullständigt orationella i landet, "Afrikansk standard för europeiska priser" uttryckte vår guidebok det. Vi vill inte sticka under stolen med det faktum att vårt tält inte har använts så värst flitigt under resans gång, och vad är en cykelresa i Afrika utan några tältnätter? Nä, just det! Lika bra att ta tag i det en gång för alla, tänkte vi!

Till en början var det bara små detaljer som utgjorde skillnad mellan de Tanzanianska byarna och Mozambiques. Swahilin och den relativt goda engelskan var utbytt mot portugisiska och lokala språk, vägarnas kvalité var betydligt sämre och till vår stora besvikelse saknade byarna såväl fruktförsäljare och riskokerskor. Det tog heller inte lång tid innan det stod klart att byborna på denna sidan gränsen hade det betydligt mer knapert. Att döma av beteendet hos gemene man var det inte heller speciellt ofta det befann sig cyklande européer i trakterna.
2 Dagarna smälter samman i vår minnesbank när vi försöker sätta ord på vår tid i Mozambique. Vi kom snabbt in i en rytm med uppstigning vid soluppgång och långa dagar i sadeln. Vissa nätter tältade vi ute i buskagen men de flesta spenderades i byar, det är nåt som är väldigt tillfredställande när det tillhör vardagen att få frågan om man vill ha ved och göra upp en eld av någon av byborna. De flesta nätter vi sovit i byar har vi blivit bjudna på mat, och bortsett från en gång då det kokades spaghetti har det bjudits på chima (den tjocka majsgröt som i Kenya och Tanzania går under namnet ugali) tillsammans med någon grönsak, torkad fisk, bönor eller kött/kyckling i buljong.

3 Byarna bestod mestadels av hyddor snarare än hus och de enda nymodigheterna som verkade finnas tillhands var solceller och högtalare, förstnämnda för att kunna ha de sistnämnda på högsta volym förstås! Som en ständig påminnelse om portugisernas härjande i landet stod det byggnader och vackra villor i förfall lite här och var. Något som bidrog till äventyr för oss men som nog ställer till det för landets invånare är alla de broar över landets floder som blivit sprängda i konflikter. Vid flera tillfällen fick vi ta kanot eller vada för att kunna fortsätta våran färd.

4 Även om Mozambique på sätt och vis var en av de absolut mest äventyrliga delarna av resan så har vi svårt att sätta ord på vad som egentligen hände och varför det var så jäkla spännande. Vi gör ett försök i alla fall, med risk för att det kommer låta som nonsens. På något sätt kändes det som att det var förbjudet att vara där, ni vet som när man var tonåring och sagt till sina föräldrar att man skulle sova över hos en kompis men egentligen var på hemmafest och drack fulvodka och apelsinjuice. Tids nog fick vår intuition bekräftelse och det stod klart befann vi oss i en krigszon. Konflikten mellan regeringen och oppositionspartiet Renamo hade bara de senaste veckorna blossat upp igen och när vi rullade fram längs väg N1 norr och sen väster om Mt. Gorongosa blev vi jämt och ständigt stoppade av poliser och militärer som undrade vad i allsin dar vi gjorde där. När vi gång på gång svarade att vi var svenska turister så blev svaret alltid att vi skulle cykla på så snabbt som möjligt och absolut inte lämna huvudvägen de nästkommande milen. Vi fick senare veta att det ryktades om att Renamos ledare höll sig gömd någonstans i faggorna vi just passerat. Kanske var det bara inbillning eller slump, men vi tyckte oss se en rädsla i folks ögon som vi inte stött på förut. Istället för de nyfikna blickar som vi blivit vana vid sprang folk sin väg i panik så fort vi uppenbarade oss på vägen eller försökte få kontakt när vi letade efter tältplats. Som mest påtaglig blev konflikten för oss när vi hörde en bomb gå av i fjärran, och sanningen är att vi i likhet med militärerna undrade vad vi gjorde där.

5 Trots de händelserika och utmanande dagarna så har vi flera gånger kommit på oss själva med att vara någon helt annan stans i tankarna. Livet hemma känns verkligen nära nu, vilket givetvis är ironiskt med tanke på hur många tusen kilometer vi faktiskt har kvar. Känslorna som omger tankarna om hemkomsten är en salig röra. Ena dagen kan vi se fram emot att leva ett "normalt" liv med rutiner som involverar storhandlingar, dammsugning och fikaraster, och andra dagen kan vi ha rå-ångest över att vi snart kommer behöva anpassa oss till tidtabeller, väckarklockor och barnkalas. Trots att det kanske låter dumt att cykla runt på andra sidan jordklotet och låta tankarna vandra på svensk mark så känns det klokt att vänja oss vid tanken på att det snart är slut. Chocken blir nog för stor annars, för vår verklighet nu och den som väntar på oss hemma är onekligen vitt skilda. Mitt i funderingarna kring den annalkande hemkomsten och efter att ha lämnat krigets epicenter bakom oss nådde vi Chimoio, mer om det och den södra halvan av Mozambique nästa gång.

6