En resa

30. Två ruggugglor och 1200 km äventyr

Till de som råkade befinna sig i trakterna kring Chimoio morgonen den 10 juni vill vi börja med att säga förlåt. Hos de som såg oss på avstånd måste det ha svidit i ögonen och hos de som var lite närmare än så måste det även ha bränt till i näshålorna. Vi hade inte haft en enda ordentlig dusch på de senaste tre veckorna och hade en allt annat än behaglig odör som omgav oss. Våra kläder stod praktiskt tagit upp av sig själv tack vare saltavlagringar, vägdamm och intorkat svett. Även våra kalufser var något alldeles extraordinärt äckligt. I hårbotten var det staplat lager av fett och damm om vartannat, säkert flera centimeter högt, och resten av våra svall var så toviga och rufsiga att det lätt hade gått att mista dem för två väldigt slarvigt byggda fågelbo om de inte vore för det att de satt fast på våra huvuden. Vi var kort sagt ingen vacker syn!

Förutom det faktum att vi verkligen behövde sanera oss själva, vila benen och äta mat som inte befunnit sig i en konservburk så var vårt huvudsakliga uppdrag i Chimoio att förlänga våra visum. Statligt anställd personal i Mozambique är ökända för att försöka ställa till så mycket trubbel för turister som möjligt i syfte att få lite extra klirr i kassan, och det var med det i bakhuvudet som vi något skakiga klev in på immigrationskontoret i stadens centrum. Rummet vi blev inpekade till var inte så värst stort, och inte heller så märkvärdigt. Väggarna var klädda i dammiga och blekta planscher på portugisiska om pass-procedurer enligt alla konstens regler och annat fuffens som dom höll på med där inne. Bakom disken satt där tre personer med en klockren blandning mellan en bister och dödligt uttråkad uppsyn. Vi satte oss ner och betraktade de andra besökarna i rummet medan vi väntade. Portugisiska tanter med rött läppstift som lastade upp tjocka sedelbuntar avlöstes av
kinesiska vägarbetare som hämtade ut körkort avlöstes i sin tur av någon enstaka själsligt vilsen amerikan som var i krokarna och arbetade för någon välgörenhetsorganisation och behövde en visumförlängning precis som vi.

När det blev vår tur att pröva spände vi på våra bredaste leenden och såg till att tilltala mannen bakom disken med 'sir' så många gånger vi kunde innan han hann bestämma sig huruvida han skulle ställa till det för oss eller inte. Vi sa att vi behövde förlänga våra visum med 30 dagar och att vi skulle lämna Chimoio snart och att det därför var bra om proceduren kunde gå så snabbt som möjligt. Mannen bakom disken nickade långsamt och sa att det väl skulle kunna gå att lösa. Med en lurig blick sa han till oss att vi skulle kunna ha våra stämplar i passen redan om några timmar. Det subtila katt och råtta-spelet hade börjat och vi var medvetna om att det inte fanns någon plats för snedsteg om vi inte ville att våra pass skulle fastna i formalians händer allt för länge. När vi frågade vad det skulle kosta sa han bestämt och tydligt "453 metical och 16 cent". Han tittade på oss och vi tittade tillbaka med en darrande spänning i luften. Sedan kom det, "men det kostar 50 metical för formuläret ni måste fylla i". Det var uppenbart att det inte gjorde det egentligen och att de pengarna skulle landa direkt i hans egen ficka, och att döma av hans blick var det också lika uppenbart att om vi ifrågasatte honom så skulle det hela bli betydligt mer omständigt. Så vi betalade, fyllde i formuläret och lämnade in våra pass till honom och han bad oss att komma tillbaka om två timmar. Vi pustade ut och lämnade byggnaden på lätta fötter! När tiden var kommen att återvända för att hämta upp våra förhoppningsvis färdigstämplade pass så ryckte mannen bakom disken bara på axlarna och bad oss komma tillbaka dagen därpå istället. Vår katt och råtta lek blev plötsligt blodigt allvar igen när vi borrade in våra argaste blickar i honom och påminde om att han faktiskt sa att de skulle vara färdiga nu och att vi inte hade tid att vänta, även om vad vi egentligen menade var något mer i stil med "vi har fan gett dig pengar för två öl ikväll och vi vet att det enda du behöver göra är att stämpla våra pass, så get your shit together för annars kommer vi att prata med din chef". Han muttrade något på portugisiska, vände på klacken och kom efter några minuter tillbaka med våra pass i handen.

Vi stannade i Chimoio i fyra dagar och gjorde inte mycket annat än något som eventuellt skulle kunna tolkas som ett försök att lära känna staden över borden. Kalla öl på vårt hostels uteplats varvades med pizza på stadens innekrog och dyr whiskey i baren på stans lyxigaste hotell, det enda stället där det gick att uppbringa ett hyggligt wi-fi.

Väl ute på vägarna igen hade vi ännu ett ryck mellan oss och Sydafrikas gräns. Planen såg ut som följande: ca 1200 km från Chimoio till Swaziland utan vila på 15 dagar, ytterligare ca 200 km i Swaziland och efter det korsa gränsen till Sydafrika vid Pongola. Visst kunde vi ana att även denna sträckan skulle bjuda oss på såväl tuff terräng som en och annan backe, men en bättre morot än att äntligen få rulla in i Sydafrika kunde vi inte föreställa oss! Så av begav vi oss, även om det snarare blev strax efter lunch istället för omedelbart efter frukost som vi hade tänkt oss. Vår första dag i sadeln var tung, som det alltid är efter några dagars stillasittande och när ens rutiner blivit ruckade på, men vi lyckades ändå ta oss 6 mil. Den natten spenderade vi i vårt tält i ett klassrum i en skola bredvid vägen.

skola

Under den här andra halvan i Mozambique inträffade det en hel del intressanta möten. Ett av dem skedde i skymningen vid sidan av en enslig asfaltsväg bara några dagar från Chimoio. Eftersom solen var på väg ner hade vi börjat kika efter ett bra ställa att sätta upp tältet på. Vi var mitt i en härlig nedförsbacke när vi fick syn på någon slags skrotverkstad med några hus intill. Inte en idealisk tältplats, men det fick duga eftersom vi inte kunde skymta något annat som skulle kunna bli bättre. När vi rullade in på gårdsplanen fick vi syn på dem. Två stycken till och med. Mzungus! Faranjis! Brancos! Vita människor! Chocken var ett faktum!

De båda männen satt kring en eld när vi hoppade av våra cyklar och började närma oss dem, och att döma av deras uppsyn var de ungefär lika förvånade över att se oss där som vi var att se dem. När vi kom närmare såg vi hur slitna de såg ut. Fårorna i ansiktena var djupa, säckarna under ögonen tunga och kläderna var blekta och trasiga. Någonstans mitt i allt måste vi ha tappat bort vår sociala kompetens eftersom den första frågan vi fick ur oss var "vad gör ni här?". De förklarade att de var från Zimbabwe och fått sin gård och alla sina ägodelar tagna av regeringen. De hade flytt till Mozambique och fått jobb på den här skrotverkstaden. De bodde i ett trasigt tält, visste inte vad framtiden skulle bringa dem och de längtade varje dag efter att få komma hem. Vi pratade inte så mycket den kvällen, varför vet jag inte. Mörkret i deras historia kanske helt enkelt var för djupt. Sällan har vi träffat människor som verkar så genuint olyckliga, och ärligt talat var det ganska skrämmande. Deras öde har dykt upp i tankarna många gånger sedan dess. Situationen som var i Zimbabwe innan Mugabe tillträdde var givetvis inte hållbar med tanke på bland annat den brutala segregationen mellan svarta och vita, men situationen nu verkar vara ungefär lika mycket tragisk lekstuga.

tält

Ett annat intressant möte hände ytterligare några dagar senare. Vi var helt ensamma på en grusväg med tät buskage på båda sidorna om vägen. Det hade gått säkert några timmar sedan vi senast såg en annan levande varelse, men plötsligt hördes motorljud genom våra hörlurar, så vi pausade vår musik och vände oss om. Bredvid oss körde en 4x4 upp och frågade först "Is that a Surly you are riding?". Med ögon stora som tefat stammade vi fram något och nickade lite tafatt. Männen i bilen skrattade åt vår stora förvåning och frågade om vi ville ha öl och även om vi tackade nej till det (man blir väldigt mottaglig mot alkohol när man cyklat så många dagar i rad) så stannade vi till och började prata. De två männen var i trettio-års åldern och pluggade ekologi i Kapstaden och var för tillfället på jakt efter en örn som de haft en GPS-sändare på. Det kändes mycket märkligt att prata med någon annan än varandra som hade samma referenser som oss. Vi småpratade vid vägkanten ett bra tag innan vi skildes åt och de körde vidare, men bara,några minuter efter att de hade lämnat vårt synfält såg vi dem komma körandes tillbaka mot oss. De undrade var vi hade tänkt sova den natten och vi pekade ut i buskagen och förklarade att vi brukade tälta antingen i bushen eller i byarna. De föreslog att vi skulle slå läger ihop, vilket vi givetvis tackade ja till! Vi bestämde att de skulle köra i förväg och att om prick 10 km skulle de köra in i buskarna och lägga ut en gren i vägen så vi skulle veta var vi skulle svänga in. Helt bubbliga i kroppen och omåttligt exalterade över att få idka lite socialt liv vinkade vi hejdå igen och vi började trampa. När de 10 kilometrarna var cyklade befann vi oss olyckligtvis mitt i en by, så vi antog helt enkelt att grabbarna hade kört vidare en bit till. Vi cyklade och cyklade och spanade efter tecken på att de kört in någonstans utan framgång. 10 km blev 15 km, och 15 km blev 20. Vid den tidpunkten var solen påväg ner och vi hade inte många minuter på oss innan det skulle vara beckmörkt. Nästan med gråten i halsen och en så avgrundsdjup besvikelse vek vi av in i buskagen för att slå upp vårt tält i vår ensamhet, vilket vi gjorde. Riktigt tjuriga påbörjade vi vår tältrutin och låste fast cyklarna i ett lämpligt träd. Plötsligt hörde vi ett rop ute från vägen, och sen en gång till. Ljus från en ficklampa flimrade till bland löven och vi stack ut huvudena från vårt gömställe och såg, till vår stora glädje och förvåning, våra nya bekantskaper och deras bil stå ute vid vägen! De grenar de lagt ut vid vägen, intill den campingplats vi först kommit överens om, hade blivit tillintetgjorda av en flock kor innan vi kom dit och därför missade vi vår avfart. När vi aldrig dök upp blev de så besvikna att de plockat ihop sina grejer och följde våra spår i vägen tills de hittade vart vi svängt av. Kvällen var räddad! Vi lagade ostfyllda korvar inlindade i bacon på deras stormkök, snackade skit och drack öl kring en eld fram tills det började ösregna och vi sa godnatt och kröp in i våra tält. Kort och gott var det en lyckad och oväntad kväll trots allt drama!

gareth och Rohan och födelsedag

Jag vet inte om det var på grund av bristande hygien eller om Elofs kropp helt enkelt sparkat bakut men sen en vecka tillbaka var hans ben och fötter fyllda med infekterade insektsbett. Framåt kvällarna svullnade ibland anklarna upp och blev jämntjocka med vaderna och samtidigt svällde fötterna upp från storlek 45 till 50, någon gång resulterade det också i lätt feber.

ta bort kanske asfalt

Samma dag vi korsade Rio Save, som vid denna årstiden med enkelhet går att korsa till fots eftersom vattnet bara går en bit över fotknölarna, råkade det vara min 21 årsdag! Det var definitivt den märkligaste födelsedagen jag varit med om hittills i mitt liv. Den började i vårt tält med "Vi gratulerar" från en hes och nyvaken Elof och extra många morgonpussar. Vi följde upp med en ordentlig födelsedagsfrukost bestående av en proteinshake (från tyngre. Förstås!) med chokladsmak och med extra mycket mjölkpulver och havregryn i vid den lilla byns sjukstuga, där Elof fick utskrivet ytterst suspekta piller att ta för hans infekterade ben som vid det här laget såg riktigt ruggiga ut. Förutom att det åts lite mer godis än vanligt och att vår lunchpaus blev ca dubbelt så lång så var min födelsedag ungefär precis som en vanlig dag. Det slog mig dock att vi varit borta hemifrån i mer än ett år, och den egoboosten får jag ändå kategorisera som en helt okej födelsedagspresent!

rio Save och öl

Tabletterna från sjukstugan hade varken gjort till eller från så när vi flera dagar senare nådde staden Chokwe stod två saker på agendan, (1) besöka ett ordentligt sjukhus för att få lite antibiotika med krut i för att råda bot på insektsbetten, som vid det laget snarare liknade små köttfyllda små kratrar än myggbett, och (2) hitta en restaurang där vi kunde bryta mönstret att bara inmundiga mat på burk! Väl inne på sjukhuset blev Elof grundligt sanerad, inlindad i bandage och fick med sig en hel kasse med regnbågsfärgade tabletter. Efter det lokaliserade vi den enda resturang som tog lunchbeställningar redan kl. 9 på morgonen, och hur dumt det än låter så firades vårt återseende med civilisationen med att skölja ner ovan nämnda tabletter med några iskalla öl!

mer öl och whiskey

Det tog oss 14 dagar att cykla från Chimoio till gränsen till Swaziland vid Goba och den mesta delen av tiden spenderades på fina oasfalterade vägar. Åter igen verkade det dags för kontinenten att bjuda oss på ännu en knivskarp gräns. När vi närmade oss den kunde vi gradvis lägga märke till att saker och ting var på väg att förändras. Medan vi i snigeltempo trampade oss upp för den sista backen som på vars topp gränskontrollen befann sig kunde vi ibland skymta tomma lådor från KFC. Gissa om vi var förväntansfulla? Kanske lite! Inte för att vi nödvändigtvis ville äta där, men att ha det som ett alternativ kändes ytterst exotiskt! Vad som faktiskt hände där på andra sidan får vi berätta om nästa gång!