En resa

31. Den sista gränsen

Swaziland. Gränsen var både skarp och luddig på samma gång, precis som gränserna på den här resan har tenderat att vara mest hela tiden. Utanför grindarna till gränskontrollen möttes vi av välskött asfalt, höga staket längs vägkanten och ett duktigt kuperat landskap. Visst var det en fin kontrast till Mozambiques sandiga och platta vägar, men en sak var säker, och det var att det skulle bli kallare om nätterna här. Gränsövergången föregicks av en ordentlig stigning i höjdmeter och när skymningen närmade sig var det kalla vindar som letade sig in mellan våra lager av kläder. Befolkningen var ganska gles i gränstrakterna och staketen gjorde det omöjligt för oss att slå upp vårt tält i det vilda. Efter ett tags mörkercykling på den tomma vägen mötte vi en klunga hus vars trädgårdar såg lämpliga ut att resa ett tält i. Sagt och gjort bjöd vi in oss i ett av hushållen. Det var onekligen härligt att skifta över från portugisiska till att åter kunna kommunicera på engelska igen - vårt ordförråd är ju något större på det sistnämnda trots allt.

Trots den stora temperaturskillnaden slapp vi ligga och hacka tänder i tältet den natten. Precis innan vi skulle säga tack och hej och stänga igen tältduken så tittade dottern i huset skeptiskt på oss och våra tunna sovsäckar och frågade om vi inte ville ha en filt. Med våra traumatiska upplevelser från Greklands berg i bakhuvudet tackade vi ivrigt ja. Några minuter senare kom dottern tillbaka med en filt i famnen så stor att vi själva knappt fick plats i tältet. Frös gjorde vi i alla fall inte!

Dagen därpå rullade vi in i vår första Swazilandsianska stad. Det tog inte lång tid innan vi såg den. Skylten. Dom stora röda bokstäverna var magnetiska. Pipen från steckkodsavläsarna i kassorna var hypnotiserande. Doften av sladdrig grillad kyckling från delikatessdisken var utomjordisk. Vi stod utanför entrén till den stora mataffären med ögon stora som kastrullock och bara stirrade lycksaligt in i det paradis som nu låg framför våra fötter. Som vi hade väntat, som vi hade längtat! Senast vi vandrat i en ordentlig mataffär var i Kenya, och den här såg ut att vara ännu bättre. Jämte en svensk mataffär skulle den givetvis sett us som rena rama djungeln, men i jämförelse med hur kioskerna vi handlat i under de senaste månaderna skulle det lika gärna kunnat vara Sankte Per som stod bredvid de automatiska dörrarna istället för den uttråkade säkerhetsvakten.

Swaziland var det nästan minsta landet som vi passerat på hela resan. Landskapen som vi rullade igenom under dagarna var torra, bruna och ganska ocharmiga. De ca 200 km som tog oss från norr till söder avklarades på två dagar, och sen stod vi plötsligt där. Vid den allra sista gränsen. Gränsen som vi tänkt på så många gånger att det kändes som att den existerade mer i våra huvuden än i verkligheten. Gränsen till Sydafrika. Vill ni veta hur det kändes? Det är inte helt enkelt att förklara men jag ska göra ett tappert försök. Föreställ er att stå på en sådan där vibrationsplatta som påstås skaka bort alla ens bilringar, fast vibrationerna kommer från själen och skakar om hela ens väsen. Som att befinna sig innuti en jetmotor som precis ska lyfta. Som de fjärilar i magen man har när man är nykär blandat med hur det känns att vinna en runda monopol som pågått i 8 timmar x 1000 typ. Lite så kändes det. Som att vara störst och minst på samma gång. Som att åka fritt fall och uppskjutet samtidigt utan att vara fastspänd. Som slowmotion och snabbspolning i ett. Underbart, bisarrt, skräckinjagande och magiskt.

De brungråa buskarna byttes omedelbart ut mot åkermark avdelad med millimeterprecistion som var lysande gröna och glittrade fint av vattendroppar som bevattningssystemen precis givit dem. Fattar ni? BE-VATT-NINGS-SYSTEM?! Så exotiskt! Så modernt! De dammiga pickupsen blandades upp av nypolerade suvar och sånna där dyra små sportbilar (förslagsvis någon slags cabriolet som skulle kunna kvala in som någons profilbild på Facebook) som bara gamla vita gubbar kör. Chocken var ett faktum. För att göra det hela ännu mer surrealistiskt så visste vi var vi skulle sova den natten. Det händer inte ofta kan jag tala om för er! För första gången sedan någonstans i mitten av Europa så hade vi en värd från couchsurfing! Bobby var hans namn och som den gentleman han var stod han och väntade på oss i vägkanten för att leda oss rätt till hans hus. Under den halvtimmes långa färden där vi sicksackade mellan fälten påväg till hans hus ekade det i mitt huvud "Vi är i Sydafrika nu, vi är i Sydafrika nu, vi är i Sydafrika nu". Till någon större nytta var det inte eftersom jag fortfarande inte kunde greppa det fullständigt absurda faktumet. Som om inte allt annat den dagen var överväldigande nog så var gästrummet som låg framför våra fötter när vi kom fram fantastiskt. Dubbelsängen, vattentoaletten, prydnadskuddarna och lifestyle-magasinen slogs alla om vår uppmärksamhet. Var hade vi hamnat? Skitsamma, tänke vi, gött är det i alla fall!

Tankarna surrade på högvarv i huvudet och försökte desperat jobba undan alla stora intryck som kommit över oss som en flodvåg. Inte de bästa förutsättningarna om man ska försöka uppföra sig och vara social och artig. Tiden som vi fick för att duscha av oss skulle man ju kunna tänka sig hade räckt för att bli människa igen, men icke! Fascinationen var oundviklig och en dusch som i normala fall kanske skulle tagit 10 min tog nu 25. Tänka sig va, att man kan bestämma exakt vilken temperatur man vill ha. Och vattnet tar aldrig slut! Herregud! Ja, ni hör ju, intrycken fortsatte dundra in med en jävla fart.

Väl ute ur duschen stötte vi på patrull. Vi upptäckte nästan omedelbart att den sociala kompetensen var något ringrostig när vi slog oss ner på uteplatsen med vars ett glas vin i handen. Kanske var det inte så konstigt, med tanke på att de enda vi pratat med under de senaste månaderna (bortsätt från varandra men det räknas inte) var personer där det enda sättet för oss att kommunicera var att använda läten och kroppsspråk. Detta var ganska annorlunda. De sociala koderna som förväntades bollas fram och tillbaka var som bomber som regnade över oss. Kvällen blev trots allt trevlig, även om vi antagligen uppfattades som gravt socialt handikappade. När vi väl kom i säng somnade vi innan huvudet nuddat kudden.

Vi spenderade några dagar hemma hos Bobby och hans fru Leoni. De skämde bort oss, och vi protesterade inte. Det bjöds på sena kvällar ackompanjerat av rödtjut, braai's (afrikaans för grillning) och samtal som i de flesta avseenden skulle anses vara för djupa för ett sällskap som känt varandra så pass kort att det fortfarande räknas i timmar. Kul var det i alla fall och vi vande oss snabbt vid lyxen som vi plötsligt kastats in i. Efter tre nätter och tre dagar av det ljuva livet kände vi oss redo att tackla vårt sista land och vi gav oss av.

Det var ingen tvekan om att Sydafrika var något helt annat än vad vi förut upplevt på resan. Vi antogs tillhöra en grupp människor som vi inte tillhörde egentligen. På vägarna blev vi stoppade och varnade med skarpa ögon för farligheter som med allra största sannolikhet skulle hända oss. I mataffärerna fick vi leenden av andra med samma hudfärg. Segregationen mellan svarta och vita hängde konstant i luften och var så tjock att den gick att ta på. Att vår ljusa hy var till vår fördel var även det oundvikligt, och redan vår första dag slutade det med att två vita farmare stannade oss i solnedgången och frågade var vi skulle sova. När vi ryckte på axlarna och sa att det säkert löste sig så tittade de på oss som vi stod med varsin snara kring halsen och berättade för oss att vi garanterat skulle bli rånade, våldtagna och potentiellt dödade om vi cyklade igenom byn som låg några kilometer framför oss under nattetid. Det hela slutade med att vi sov i köket på ett pekanplantage som den ena farmarens bror jobbade på och som hade höga grindar och nattvakter.

2

Dagarna och nätterna som följde efter pekanplantagen passerade. Vi blev dagligen varnade av vita om säkerheten. Vår nästa anhalt var staden Eshowe och för att komma dit från Pongola tog vi en genväg via de branta grusbeklädda vägnätverket som bredde ut sig mellan de vältrafikerade motorvägarna. Ute på landsbygden bodde folk väldigt enkelt men fortfarande med en standard påtagligt högre än i de delar av Afrika vi dittills passerat. Detta till trots var Sydafrika det land där vi upplevde klassklyftor tydligast, enkla boningar kunde varvas med gigantiska gårdar med elstängsel och självöppnande grindar. Svart och vitt, även i en bokstavlig mening.
1 Väl framme i Eshowe mötte vi vår andra couchsurfingvärd; Graham. Graham, Graham, Graham, hela det här inlägget hade kunnat handla om honom! Vi hade kunnat skriva en bok om detta fullkomliga original till människa! Hur börjar man ens beskriva någon sådan? Och hur gör man det utan att det blir en roman? Jag gör ett tappert försök i alla fall! När vi kom fram till hans gigantiska boning var det redan mörkt och vi var helt slut. Vi blev visade till vårt rum och tog varsin varm dusch innan vi började bekanta oss med mannen som hade svaren på livets alla gåtor. Hans livhistoria i korthet: började sin karriär utan ett öre på fickan, blev miljonär på sockerrör, gifte sig, fick tre barn, fick storhetsvansinne, köpte stans största hotell, miste sin fru i cancer, blev av med alla gårdarna och blev i princip bankrupt, började resa jorden runt, blev buddist, gifte sig med en thailändska, kom tillbaka till Sydafrika som en ny person och började driva BnB i sitt eget hem. Ni hör ju själva. Tanken var att vi skulle spendera en natt hos honom, men att fortsätta vår färd direkt vore rent ut sagt en skam! Den planerade natten blev istället till fyra, och när vi lämnade honom var det med stor separationsångest och sorg. Det är som man brukar säga, det är lätt att vänja sig vid visdom levererat i one liners med jämna mellanrum, men inte lika lätt att vänja sig av med det!

Ett outtalat mål som vi haft under den här resans gång har varit att bli inbjuden i minst ett hem i varje land. I Sydafrika kunde vi ju egentligen redan bocka av den punkten eftersom vi bott hos både Bobby och Graham, men det kändes viktigt att försöka nässla oss in i hos en svart familj också för att få en helhetsbild av landet. Natten efter att vi lämnat Graham gjorde vi ett försök och bjöd vi in oss själva i ett hushåll. Även om det var med stor skeptism till en början så blev det till slut jackpot! Trots att vi enbart frågat efter att få resa vårt tält i trädgården fick vi en egen säng i ett eget litet hus. En intressant sak som vi märkte omedelbart var skammen. Skammen över att ha utedass, skammen över att inte ha rinnande vatten, skammen över att inte leva upp till den standarden de trodde vi förväntade oss, skammen över att inte vara bra nog.

Vad som väntade oss därnäst var en stor milstolpe. Havet. Strax innan Durban nådde vi kusten och plötsligt kändes Kapstaden ruggigt nära trots att vi då hade mer än 2000 kilometer kvar. Vi uppskattade de svala havsvindarna, den oändliga utsikten och avsaknaden av berg. Durban var utan tvekan den största staden vi passerat på länge, men trots den hektiska trafiken och den trixiga navigeringen tog vi oss genom och ut helskinnade!

3

Redan innan vi entrade Sydafrika hade vi bestämt oss för att inte vara lika ambitiösa i våra vägval som vi varit under stora delar av vår resa. Anledningarna var många, men de två huvudsakliga var 1. Att det var vinter i Sydafrika och vi ville helst inte utsätta oss för ett Grekland 2.0 där vi skulle behöva ligga sömnlösa om nätterna och hacka tänder och 2. Att vi faktiskt började få ganska mycket hemlängtan. Givetvis gick det inte som vi hade tänkt oss och vi hamnade ute på grusvägarna igen. 390 långa km blev det genom området i Sydafrika som heter Transkei. Tung cykling genom glesbyggda områden och branta backar. På sett och vis var det precis det vi behövde för att låta tankarna på slutet sjunka in. Samtidigt som vi kände oss färdiga med vår resa ville vi aldrig att den skulle ta slut. Tankarna och känslorna var hela tiden varandras motsatser och turades om att varva varandra.

Som tur för oss är vinter vid Sydafrika kust inte synonymt med svensk vinter och genom stora delar av landet så kunde vi ha på oss shorts och t-shirt om vi ville det. Vi låter bilderna tala om för er hur fint det var där!

4

Den 30onde juli var inte en vanlig dag, för det var Elofs födelsedag (hurra hurra hurra)! Bortsätt från det var det dessvärre faktiskt en ganska vanlig dag. Regnet kom i skurar och när det var som värst åt vi glass eller tog en fika under lämpligt regnskydd! Det blev en lång dag i sadeln men eftersom vi tänkte att dagen till ära bör faktiskt firas med att sova inomhus så stressade vi inte direkt. Vi hade kollat upp några B&Bs längs vägen och när vi anlände till det första var det redan mörkt och vi var trötta och redo att gå och knyta oss i en ren och nybäddad säng! Där var bara ett problem. Grinden till stället var lika hög som manken på en Brachiosaurus, vårt kontantkort hade inte pengar nog kvar för att ringa ett samtal och till vår stora bestörtning fanns där inte heller en ringklocka. Efter att vi försökt åkalla uppmärksamhet från huset vi antog vara själva BnBet med att blinka med våra mobilficklamor och tycka på alla andra knappar som potentiellt skulle kunna avge någon signal i boningshuset i ca 30 minuter gav vi upp och cyklade vidare i natten. Detta upprepade sig på följande 5 B&Bs som vi passerade under de efterföljande 3 timmarna. Vi svor och förbannade oss över idioterna till ägarna som inte ens kunde förmå sig att förse sina potentiellta gäster ett sätt att komma in på stället. ''Då får faaan dom skylla sig själva, dom jävlarna! Hur kan man vara så dum att man inte sätter upp en RINGKLOCKA'', sa vi om och om igen. När klockan närmade sig midnatt kom vi fram till bostadsområdena i utkanten av Port Elisabeth. Det kryllade av gästhus och hotell och vi pustade ut lite i förväg eftersom vi tänkte att det vore fullständigt orimligt om vi inte kom in på någon av alla dessa. Hungriga och lite griniga satte vi oss utanför en bensinmack och krängde i oss lite käk innan vi började leta efter ett ställe att sova på. Ringklockorna utanför grindarna gav oss falsk hopp eftersom vi inte fick något svar. Det är absolut inte omöjligt att vi såg ut som två cyklande karikatyrer av morran där i natten. Frånsett trafiken från motorvägen några hundra meter bort var det knäpptyst längst gatan. När vi plötsligt hörde röster från en trädgård tänkte vi att det var vår enda chans. Kanske kunde vi låna en telefon för att ringa upp första bästa och närmaste sovplats, eller så kände de kanske ägarna? Till vår stora förvåning var inte grindarna stängda och in knatade jag, skitig, svettig, sent på kvällen och bad tyst till gud att de inte skulle skjuta mig innan jag han presentera mig och mitt ärende. På baksidan av huset var det full rulle och uteplatsen var utrustad med en öppen eld och ca 15 personer som socialiserade runt den. ''Hej!'', sa jag och skrämde halvt vettet ur sällskapet. Knäpptyst igen. Alla blickar på mig. ''Eeh, jag är en cyklist från Sverige och jag och min pojvänn lyckas inte få kontakt med några av gästhusen som är i här i krokarna. Någon av er råkar inte ha en telefon att låna ut..?''. Den kompakta tystaden bröts av ett ''Såå, ni behöver någonstans att sova..?''. Jag nickade ivrigt. ''Vi har ett rum över, ni kan få sova där på ett villkor'', min tur att se förvirrad ut, ''Att ni festar med oss ikväll!''. Det kändes som ett villkor vi kunde gå med på och kvällen blev ett enda härligt virrvarr och antagligen en av de mest minnesvärda och spontana födelsedagarna som vi varit med om! Ibland blir saker och ting bara rätt, och den här kvällen var en sådan! Dagen därpå cyklade vi vidare med tunga huvuden och minnen för livet! Ändå värt!