En resa

33. Epilogen

Idag var det exakt 141 dagar sedan vi tog våra första stapplande steg ut i foajén på Kastrups flygplats. En fot framför den andra, pulsen slog så hårt att den hördes i öronen. Förväntan som vi byggt upp under så lång tid vibrerade i varenda cell. När jag tänker tillbaka på det känns det nästan filmiskt, även om det verkligen inte var det egentligen. Men i mitt huvud så kan jag spola upp varje sekund i slowmotion. Hur de automatiska dörrarna in till ankomsthallen öppnades likt ridån på en teater samtidigt som fjärilarna i våra magar fick epilepsianfall. Det där ögonblicket hade föregåtts av 20 timmar spenderat på diverse flygplan och flygplatser. Kanske bidrog tröttheten till den drömlika känslan när vi spejade efter våra familjer i folkhavet. Kanske var det helt enkelt en drömlik situation. Endast stanken från våra skor, våra svedda nästippar och de tre otympliga lådorna inlindade i silvertejp som vi knuffade framför oss vittnade om vad som vi upplevt under de föregående 14 månaderna, och på bara 20 timmar hade vi tagit oss tillbaka till (nästan) samma plats där vi började.

Det där första mötet med våra familjer hade vi tänkt på otaliga gånger. Ärligt talat var jag ganska nervös. Det må låta märkligt, men jag tänker att det är samma slags nervositet som när två personer i ett distansförhållande träffas för första gången på länge. Att man är medveten om att man kanske vridit på bilden av den eller dom man älskar och rädslan därför är att ens föreställning inte längre stämmer överens med verkligheten. En skräckinjagande tanke som blandades med den tunga saknaden. Men våra mammor var precis så där härliga att krama som vi kom ihåg, och när vi borrade in våra näsor i deras nackar så luktade de samma trygga mammadoft som de alltid gjort. Doften som kan laga alla brustna hjärtan och vara plåster till alla uppskrapade knän. Den där kramen hörrni, fullständigt obeskrivligt underbar. Som en nerförsbacke som aldrig tar slut, där det är precis sådär varmt att vindarna som slår i håret inte blir kalla utan bara svalkande, upphöjt till ungefär en miljon. Jag är övertygad om att det är just det där ögonblicket som kommer stanna längst från den dagen, den 22 augusti 2016, i Kastrups flygplats ankomsthall när marken försvann under fötterna på oss och alla pusselbitar för en sekund var på helt rätt plats.

Gång på gång blir vi frågade om hur det känns att vara hemma igen. Trots att det redan gått över fyra månader nu och vi fått samma fråga ställd nästan dagligen så har jag fortfarande inte listat ut hur jag ska kunna svara på det i en mening, eller över huvud taget egentligen. Tiden här hemma försvinner lika snabbt som kanelbullarna i ett lärarrum på en fredagsfika. Lika snabbt som popcornen på bio även om man köpt den största. Lika snabbt som Higgs partikel går upp i rök. ’’POFF!’’ säger det bara, sen är den väck. Tiden då alltså. Här hemma är livet liksom friktionslöst, som att glida genom en vattenrutschkana, till skillnad från tiden på resande fot som var mer som att försöka klättra upp för ett sånt där rep som finns i alla gympasalar. Fick man välja mellan de två så är det ju betydligt göttigare att dra på sig badmössan och simglasögonen och sen lägga sig i ett neonfärgat rör och bara glida genom samtiden. Problemet är ju dock att det hela är över väldigt kvickt och inte heller är speciellt givande. Det bästa är nog att ha lite av båda. Varva friktionslösheten med utmaningarna. För det är ju något visst med att vara som alla andra. Att bara vara en av alla som sitter med hörlurar i öronen och gungar i takt med tågets små svängar och guppa på väg till jobbet kl. 07 på morgonen. Att kunna förstå vad alla säger, att inte bli stirrad på när man rör sig bland annat folk, jo visst är det ljuvligt. Jag känner bara ibland att det är för enkelt.
Processen av att bearbeta alla minnen och intryck från de absolut mest absurda 14 månaderna av mitt liv har nog knappt hunnit börja än, kanske blir den aldrig klar. Även om jag verkligen känner ett behov av att stanna upp och låta det hela sjunka in och sorteras och slutligen få en fast plats i min minnesbank så är rastlösheten ett inte så oväntat faktum. Den är inte alltid i centrum av mitt mående och många gånger kan den vara en drivkraft. Den är trygg och bekant eftersom den alltid funnits i mitt känsloregister men eftersom jag aldrig varit ifrån den innan på det sättet vi varit nu så har jag aldrig reflekterat över dess existens. Ibland är det som ett irriterande småsyskon som kräver ens uppmärksamhet och andra gånger är den bara obehaglig och tyst men självklar i sin närvaro. Vad jag ska göra av den vet jag inte riktigt, och hur jag ska lyckas smälta allt utan att behöva rulla tummarna i all evinnerlighet är fortfarande en olöst gåta. Tips mottages gärna!

På ett sätt känns det som att vi kom hem igår, men mest av allt så känns det som att vi aldrig varit borta. Minnena från resan är lite som en vigselring. Vi bär dom alltid med oss, nära nära, ibland så nära att vi glömmer vi bort att dom ens är där. Men visst gör dom sig påminda. Stanken av sopor som kommer när man lyfter på locket till en soptunna slungar oss tillbaka till Khartoums heta gator, den isande kylan som kryper in under alla kläder på morgonen gör att minnena från Greklands berg känns extra nära. Häromdagen på ett café och fick jag frågan om jag ville ha brasilianskt eller etiopiskt kaffe, jag katapulterades till den natt då vi sov på sängar gjorda av flätat koskinn under ett gigantiskt mangoträd tillsammans med en hel by. Jag mindes hur kvinnorna rostade de nyplockade kaffebönorna över öppen eld, hur det luktade när de malde det och hur förväntansfull jag var för att på smaka på det som är känt för att vara världens godaste kaffe gjort från grunden mitt framför mina ögon. Jag väcktes ur min dagdröm när kvinnan bakom disken frågade igen om jag vill ha brasilianskt eller etiopiskt.

En känsla som jag återkommer till är vilsenheten. Jag tror det beror mycket på att livet här hemma är mycket mer abstrakt i sin natur än vad livet på resande fot var. Under resans gång så hade vi alltid ett tydligt svar på vart vi var påväg. "Var är ni på väg? Till Kapstaden, såklart!" Var är jag påväg nu? Inte en jävla aning. Framåt, förhoppningsvis. Kanske står jag helt enkelt still. Jag tror att det är den konstanta och konkreta framåtrörelsen är en av de sakerna jag saknar mest.

Det framgår kanske att jag känner mig lite allmänt förvirrad, men det finns en sak som jag är helt säker på, och det är att jag inte ångrar ett enda tramptag.