En resa

Om oss

Alla har vi någon gång gett oss på att försöka författa en text om oss själva, och förmodligen kan de flesta av er relatera till hur svårt det är. Vi valde därför att undvika detta genom att be vars en god vän skriva om oss istället!

Nanna Geidenmark, 21 år

Nanna Linnea Håkansdotter Geidenmark, vars tilltalsnamn enligt nordisk mytologi betyder ”den djärva”. Att detta helt och hållet stämmer in på denna donna är något som sannerligen kan bekräftas, inte minst genom att hon trotsar sitt (nu forna) chipsberoende och för att åka till gymmet fyra-fem dagar i veckan, för att sedan göra sitt livs längsta cykeltur.

Men Nanna är inte bara djärv; hon är klok, förståndig och väldigt tankspridd (ibland undrar en om hon inte är lite senil).

Jag måste säga att jag är väldigt stolt över denna människa. Tidpunkten i livet som jag träffade Nanna i kunde inte varit mer perfekt. Att få inse hur mycket man egentligen måste kämpa i livet och på något sätt "växa upp" hade jag inte velat göra utan henne. På kort tid har vi hunnit med många insikter och tagit många beslut, både tillsammans och enskilt. Men alltid med varandras inverkan.

Jag och jag längtar så oerhört mycket efter alla äventyrsberättelser hon kommer komma hem med. Tanken på kommande berättelser ger mig samma pirrande känslor som när man påbörjat en berättelse ur Tusen Och En Natt.

Trots att jag innerst inne känner rädsla över att Nanna tar sig vatten över huvudet är jag väldigt tacksam över att Nanna far med Elof, en människa som hon har sin fulla tillit hos. En människa som får ut henne på livets vackra resor och en människa som får henne att känna sig älskad.

Fyra år är inte ett långt tidspann, speciellt inte om man tillbringar dem med en människa som Nanna, och jag ser fram emot att bli en pantertant med dig om några decennier.

Kära Nanna, du vet att jag inte slösar på kärleksvisor men här kommer en: jag älskar dig, jag ser fram emot dina dagliga sms så att jag vet att du är helskinnad och jag hoppas att du får känna lycka varje dag under denna resans gång. Är du lycklig så är jag det också.

Maria Stefansdottir


Elof Cervin, 26 år

Att beskriva Elof är som att bestiga Nanga Parbat. För en icke invigd torde liknelsen framstå en smula oklar. Nanga Parbat; bokstavligen Nakna Berget på Urdu, är ökänt för sin komplexitet och sina svårbestigligheter. Inte vem som helst – gäller även den mest luttrade bergsklättraren – klarar alltid av denna mödosamma uppgift. Ett mysterium; lika mytomspunnet som praktfullt synligt ur alla kända väderstreck.

De berg jag till dags dato har bestigit är mer av filosofisk art, men med utgångspunkt i den något paradoxala idén om att det skulle finnas en topp, eller ett slut, avser jag en gång följa min käre vän Elof till någon av ”the eight-thousanders”. Fram till dess ämnar jag endast med ordens obestridliga begränsningar söka beskriva Elof utan målsättningen att nå vare sig något definitivt eller något slutgiltigt.

Förutom det uppenbara faktum att Elof reser sig ståtliga två huvuden mer än mig ö.h., är han för mig motsatsen till de egenskaper vi brukar tillskriva skräckinjagande berg. Sansad, eftertänksam, spjuveraktig och med en till synes aldrig sinande källa av sarkasm och dråpliga skämt. Elof är ödmjuk och översvinnligt nyfiken på samhället och världen.

Men det är inte riktigt så enkelt som en skulle kunna tro.
Där andra ser trygghet, pensionssparande och fredagsmys, ser Elof det oförutsedda, det äventyrliga och det avvikande.
Elof ser världen off-road.

Jag minns en gång på ett kontor, en miljö lika opassande för Elof som en bur för ett djur. Vi arbetade med att frakta gods runt i världen. På väggarna hängde detaljerade Michelin-världskartor och en enorm – inte lika detaljerad – IKEA-karta, framför vilken vi ofta möttes jag och Elof och drömde oss bort. En mulen eftermiddag stod vi tysta och begrundade världen som den var avbildad just på denna karta. Efter en stund säger Elof ”det är ändå beundransvärt att de fick med Tibesti”.*

När han nu trampar genom världen med sin käraste Nanna, vet jag att det är på riktigt för honom. Elof tänker med hjärtat och känner med hjärnan. Kanske lyckas jag ej med att beskriva den innersta essensen av min äventyrande vän, men någonstans hoppas jag att Elof knappt själv vet vad som försiggår där uppe på toppen.

Vi har alla våra toppar och vi måste alla dit upp någon gång för att söka svar på våra frågor. Kanske är vi inte alla lika lyckligt lottade som Elof som hittat sina vägar dit.
Kanske borde vi låta oss inspireras och söka mer off-road?

Pontus Lindström

*Tibesti är en bergskedja belägen i centrala delarna av Sahara, primärt i norra Chad.